”Call of Duty: Vanguard” skjuter nya skott – och träffar ibland

Publicerad 2021-11-08

”Vanguard” är tveklöst det snyggaste Call of Duty-spelet hittills.

Kampanjen är tyvärr rätt svag – men det vägs upp av en multiplayer som prickar rätt på väldigt många ställen.

Den ryska krypskytten Polina Petrova är en av karaktärerna som kampanjen bygger på.

För bara några år sedan törstade nästan alla efter ett krigsspel med andra världskriget som scenario. Tillbaka till rötterna, till vårt ”favoritkrig”.

Nu känns temat nästan utspelat. Svårt att göra sexigt på något sätt.

Med ”Vanguard” görs ett tappert försök i kampanjen. I teorin åtminstone.

Den fokuserar på en handfull elitsoldater från olika delar av världen, med olika specialistområden.

Dessa specialister bär på olika krigsbagage, och deras historier berättas parallellt med varandra. Sledgehammer Games är riktigt skickliga på att göra det till en cinematisk, pampig och stundtals rätt gripande upplevelse. Man lär sig en del, även som luttrad WW2-entusiast. Men spelglädjen, den haltar en aning.

Vrålsnygg kampanj som haltar

Dessa elitsoldater har ju olika specialitéer; allt från en rysk krypskytt till en Dynamit-Harry-kille som kan spränga saker på alla möjliga sätt.

Specialiteterna de besitter är inte särskilt speciella, och används rätt sällan. Förutom Wades då. Han har mer eller mindre en superkraft som låter honom se fiender igenom terrängen. Mycket märkligt egentligen.

Tyvärr är uppdragen lite för linjära och det blir rätt ofta stiltje på stridsfältet. Det greppar inte tag i mig. Mest rör det sig om att på utdragna och ibland irriterande sätt skjuta ihjäl fiender. That’s it.

Det är synd när allt runtomkring håller så hög klass. Grafiken är vrålsnygg – lätt det snyggaste i Call of Duty-samlingen. Redan i första uppdraget, när vi hoppar mellan två tåg i rörelse på väg mot en Nazi-bas, får jag känslan av att styra en karaktär i en Hollywood-film. Sedan blir det bara vackrare, med belägringsstrider i det nordafrikanska månskenet och episka flygplansbataljer över Stilla Havet.

Ljudbilden är banne mig ännu mer imponerande. Ljuden från vapnen, kulorna som viner genom luften, bombardemang på andra sidan staden tillsammans med en episk musik, ja det är inget annat än mumma för själen.

Riktigt stark multiplayer

Tur då att det mesta av vad ”Vanguard” har att skryta med även appliceras på multiplayer. För den delen trumfar kampanjen så det stänker om det.

Bara det faktum att man kan förstöra omgivningen gör en enorm skillnad. Främst ur ett taktiskt perspektiv är det a och o för hur en situation kan te sig. Det är en riktigt härlig känsla i kroppen att spränga sönder en vägg och överraska en grupp fiender som håller på att ta över en bas. Att det sedan gör det hela mer autentiskt och mäktigt gör inte ont heller.

Patrol och nya Champion of the hill är två riktigt roliga tillskott till en redan stark uppsättning av spellägen online – och de 20 banorna kompletterar varandra väl.

Sedan har vi det så populära zombie-läget som i mångt och mycket är sig likt. Men det är lite väl snålt här vid starten? Bara tre olika storters uppdrag och tre olika typer av zombies... Hm, nåja. Det blir det i alla fall ändring på 2 december när första säsongen kör igång.

Solid men inte historisk

Så sammanfattningsvis vill jag hävda att ”Vanguard” är en relativt bra upplaga. Den kommer inte vara med och stångas bland de främsta titlarna i spelseriens historia eller bli ihågkommen som ett mästerverk direkt.

Men gillar man skjutspel i snabbt tempo online, det vill säga vad CoD är mästare på, är detta lätt värt att investera i. De nya elementen i online-lägena är en smaskig topping på en redan välgräddad bas.

Är man däremot någon som främst gillar att spela häftiga kampanjer missar man inget särskilt. Då är det nog mer lönt att kolla om ”Band of Brothers” för 21:a gången.

Följ ämnen i artikeln