”God of War Ragnarök” – tacka gudarna för årets bästa spel
Recension: Så bra är nya Playstation-spelet
Uppdaterad 2022-12-09 | Publicerad 2022-11-03
Årets mest emotsedda spel – alla kategorier.
Uppföljaren på ett sant mästerverk.
Att det skulle bli bra fattade nog alla, men frågan var om ”God of War Ragnarök” skulle ha samma magi som sin föregångare.
Och jag svär, på varenda gud som någonsin tillbetts, att så är fallet.
”God of War” från 2018 blev utsett till årets spel. Faktiskt vann det smått sanslösa 262 utmärkelser totalt.
De tidigare ”God of war”-spelen låg mig redan varmt om hjärtat. Men detta var något annorlunda. Serien togs till en ny nivå. Det var ju inte bara en fantastiskt brutalt actionspel som höll en underhållen från första till sista attacken. Det var också en djup berättelse som bottnade i relationen mellan en far och hans son. Det var på så många sätt definitionen av ett mästerverk.
Inför uppföljaren ”Ragnarök” var förhoppningarna förstås skyhöga. Samtidigt fanns det en farhåga om att den där magin inte skulle infinna sig igen. Där har man ju varit förr.
Men nej. Ni behöver inte vara ett dugg oroliga. Kratos och Atreus resa fortsätter på precis det sätt som vi hade hoppats.
Mästerligt karaktärsbyggande
Historien tar bokstavligen talat vid där vi lämnades senast. Om minnet inte är helt intakt hade jag rekommenderat att spela igenom föregångaren igen eller åtminstone tugga i sig en längre Youtube-recap på förhand. Det blir förstås en hel drös av återseenden och olika typer av kopplingar till det förgångna. Men också redan från början kommer några nya pjäser in som blir en stor del av showen.
Tidigt i ”Ragnarök” får man äntligen bekanta sig med Tor och Oden. Bara den intro-scenen greppar tag i mig så det spritter av iver i kroppen. Stämningen är så spänd att man hade kunnat skära med Mjölner i luften. Det sätter ribban direkt för hur högkvalitativa dialogerna sedan är spelet igenom. Santa Monica Studio är sannerligen mästerliga i sitt karaktärsbyggande.
Ärligt talat känns det ibland som att röstskådespelet ihop med den löjligt vackra animeringen lyckas förmedla känslor bättre än många riktiga skådespelare i valfri storfilm. Nu kanske jag är en känslomänniska, men visst kom det någon tår vid ett eller två tillfällen.
En kamp om att ändra ödet
Resan tar far-och-son-duon, ihop med ett smärre entourage, till såväl gamla som nya platser i den nordiska mytologins magiska värld. Det är otroligt varierande, och då menar jag inte bara miljöerna.
Stridssystemet är återigen så pass underhållande att jag hade nöjt mig med att typ bara slakta monster om så vore fallet. Det flyter så förbannat bra och blir dessutom bara roligare längs vägens gång när nya attacker och kombinationer låses upp.
Sen är det är inte direkt en spikrak väg mot Asgård, med Ragnarök som hägrar, och man hålls hela tiden på tårna för vad som kan hända. Det blir flera oväntade vändingar där bandet mellan Kratos och Atreus sätts på prov mer än en gång när kampen mot att ändra ödet fortsätter.
”God of video games”
Vanligtvis finns det åtminstone något att klaga på. Men jag vet inte vad det skulle vara.
Musiken, striderna, grafiken, karaktärerna, storyn, röstskådespelet, ja allt håller så hög jäkla klass.
Santa Monica Studios har förvaltat fortsättningen på sitt egna legendariska arv med kirurgisk precision. Balansen mellan att fortsätta på ingången linje och addera nyheter har skötts med perfektion.
För mig är detta årets bästa spel, tätt följt av ”Elden ring”.
”God of war” är har ännu en gång blivit ”God of video games”.