Väl spelat, Blizzard – jag är beroende

Så är livet som ung WOW-nörd: Vi pissade i flaskor och tog medvetna IG:n i gymnasiet

”Wrath of the Lich King”-expansionen släpps nu på nytt i ”World of Warcraft: Classic”.

En person som låter något ta över ens liv kan vara två saker.

En missbrukare.

Eller en livsnjutare.

Med ”World of Warcraft” är det både och.

Häromdagen frågade en av mina bästa vänner om jag skulle lira den nya ”World of Warcraft”-expansionen i Classic (som lanserades i natt).

Eller ja, nya och nya. Det är exakt samma som släpptes för 14 år sedan, när vi gick på olika gymnasium men lirade i samma irl-guild.

“Wrath of the lich king”, expansionen i fråga, var min och min närmaste ungängeskrets peak som WoW-nördar. Vi var omkring 15 vänner som spelade säkert 30 timmar i veckan. Minst.

En kompis pissade i petflaskor framför datorn när han questade.

En annan gav upp idén om att flytta hemifrån i jakten på full epic.

Själv tog jag medvetna IG:n i två ämnen för att fylla kvoten för vad som var tillåtet för högstadiebehörighet. Så att jag kunde göra läxorna i andra ämnen under de lektionerna. Så att jag slapp dem när jag kom hem. Så att jag kunde lira mer WoW.

Affliction warlock, prot warrior och resto druid.

DPS, tank och healer.

En av varje.

Det var verkligen som att ha ett annat liv – och oj, som det livet lekte.

Lan varannan helg. Tveklöst mer prioriterat än festerna.

Man börjar snacka skit om folk i guilden. Stör sig på att någon jävel inte tar med sig mana potions till Naxx-raiden. 

Det droppas rare mount för någon och det blir en snackis i Ventrilo.

Raidtider fyra kvällar i veckan. Det behöver inte vara obligatoriskt. Man vägrar att missa det.

Om någon inte är online på hela dagen en söndag börjar man oroa sig.

”Hur är det med Axel? Mår han bra?”.

Ni hör.

Några fattar.

Men nej. Mitt svar till min vän blev nej. Jag sa att jag inte skulle spela det.

Det är förvisso en lögn. Jag kommer inte kunna låta bli att logga in och uppleva nostalgins sötma – och jag hoppas att jag är mentalt stark nog att inte göra det mer än några gånger innan jag ger upp.

På sätt och vis är det som att vara en nykter narkoman och att man bara studerar påsen som ”godsakerna” ligger i. Väger påsen i handen. Kanske luktar på den lite och raljerar om kvalitén.

Många av våra vänner har dock inte lämnat. Vi ser dem online i Blizzards spelportal Battle.Net när vi spelar “Hearthstone” – ett mindre potent substitut. ”World of Warcrack” mot ”Hearthstoned”, om vi ska fortsätta med drogreferenserna.

“Det är egentligen sjukt att man kan göra så”, säger min kompis.

“Att de släpper exakt samma spel igen – och att så många bara gör om allt de redan har gjort”.

Ulduar, den andra raiden i expansionen.

Ja. Visst är det galet. Men det förvånar mig inte ett dugg.

Man kan säga mycket om Blizzard; om den grisiga kultur på företaget som förhoppningsvis ligger i det förgångna eller om de sviniga mikrotransaktioner som lurar de mest utsatta på pengar. Givetvis tackar de inte nej till möjligheten för mer klirr i kassan genom att släppa tidigare expansioner ånyo.

Samtidigt kan ingen kan ta ifrån dem att de gör några av de bästa spelen i världen. Det är därför vi är så många som har varit eller fortfarande är beroende, det är ju den enkla ekvationen.

Med största sannolikhet kommer jag aldrig hamna i det där wow-träsket igen, och det gör lite ont i mig.

För det var en fantastisk tid när jag var en livsnjutande missbrukare.

Följ ämnen i artikeln