”Pokémon Scarlet & Violet” – en ny nivå av gräslighet
Publicerad 2022-11-24
Det spelar mig ingen roll att Pokémon ligger mig varmt om hjärtat och att nya ”Scarlet” och ”Violet” i grunden är roligt.
Att släppa ett spel i sådant här skick är oförsvarbart.
Var går gränsen för hur mycket man ska tåla?
Det känns som att Nintendo Switch-ägare får ställa sig den frågan oftare än några andra gamers.
Konsolen har nästan sex år på nacken och hårdvaran är inte den starkaste i världen. Men det kan inte vara anledningen till att detta nya Pokémon-spel” (som ju släpps i två versioner; ”Scarlet” och ”Violet”, varav jag testat det förstnämnda”) ser ut som det gör. Inte när samma maskin mäktar med spel som ”Xenoblade chronicles 3”. För det här är inget annat än bedrövligt.
Utvecklaren Game Freaks skapelse är undermålig på nästan varenda teknisk punkt.
Framstår nästan som ett skämt
I början av året beskrev jag ”Pokémon Legends: Acreus” som en ful älskling. Men det här är en ny nivå av gräslighet.
Bilduppdateringen är nog värst, speciellt efter att man har lirat ett tag. Jag får ärligt talat en klump i magen av hur det hackar fram och att kameran bara fastnar gång på gång. Sen går det ju inte att skylla på den makalösa grafiken direkt, för de de lågupplösta texturerna gör att man bara sitter där och suckar. Speciellt när man precis har spelat andra nya spel ”God of War Ragnarök” och ”Call of duty MW II”. Då framstår detta nästan som ett skämt.
Att det också buggar mer än valfri säsong av ”Let’s dance” gör det inte bättre.
Sen är jag den första att försvara i synnerhet Nintendo-spel med att grafik och antalet bildrutor per sekund sannerligen inte är allt. Men om det är på väg till att nästan vara ospelbart spelar det ju knappt någon roll vad som gömmer sig där under.
Men om man får för sig att bita ihop och mer eller mindre ignorera den vedervärdiga paketeringen gömmer det sig ett roligt spel därunder. Åh, som det retar mig. Det är ett sånt resursslöseri.
Verkligheten är en annan
Den stora öppna världen, med sin spanska inspiration, har sin charm. På insidan.
På sätt och vis känner jag mig som tio år igen när jag återigen tar över de olika pokémongymen och levlar de pokémon som jag hittar i alla världens hörn. På något sätt blir det aldrig gammalt – och jag blir aldrig för gammal för det. Jag gillar också de andra huvuduppdragen om att jaga titan-pokémon och att ge skurklaget ”Star Team” på nöten. Det är nog den mest icke-linjära Pokémon-upplevelsen hittills.
De nya Pokémon som introduceras är av blandad kvalitet. Vissa är ”guilty pleassure”-coola medan andra faller väldigt kort.
Sen känns tyvärr stridssystemet rätt långsamt och repetitivt. Fast jag undrar om jag hade tyckt det om det om de tekniska aspekterna varit av 2022-standard?
Så nej. På förhand lät ”Pokémon Scarlet & Violet” lite som en dröm – men verkligheten är tyvärr en annan.