Gran Turismo 7 är en modern klassiker
Publicerad 2022-03-02
Efter en smärre felsväng har Playstations racingstolthet hittat tillbaka.
Gran Turismo 7 är inte bara en ruggigt bra mix av simulator och tv-spel, utan det känns som en belöning till alla oss som länge har väntat på att samla bilar som om de vore Pokémon.
Nu kör vi.
Det är svårt att inte ryckas med när allt kring Gran Turismo 7:s inramning anspelar på historia. Att den i detta fall är 25 år gammal är svårt att missa.
Spelet börjar liksom med att man får köra en bana till tonerna av grabbar som Vivaldi, Beethoven och Mozart, fast till ett beat. Detta följs av en historielektionsvideo där bilindustrins framfart varvas med bilder på vad Einstein och Alexander Graham Bell höll på med.
Vad är det nu man säger om historia? Att den som inte lär sig av den är dömd att upprepa den, va?
Senaste släppet, GT Sport, var ingen katastrof. Det var ett bra bilspel. Men det fanns ingen kännetecknande kampanjkänsla och tillfredsställelsen att samla bilar var inte där. Det var inte Gran Turismo, helt enkelt.
Bekvämt - men linjärt
Parollen denna gång lyder ju att ”Gran Turismo är tillbaka”. Det säljs in som återkomsten av ”den riktiga bilsimulatorn”. Det är på många sätt sant. Men efter de där ovan nämnda historieintroduktionerna går det snabbt upp för mig hur väldigt mycket av ett tv-spel sjuan är. Åtminstone vid sidan om själva körningen.
Om vi säger så här: Vi som har saknat att samla får nog så att vi blir mätta till nästa kvartssekelsjubileum.
Mycket går via caféet. En ny form av samlingspunkt där jag får mina första uppdrag om att sätta ihop bilsamlingar. En kille ber mig till exempel fixa tre framhjulsdrivna japanska bilar som listas på menyn. Sen genomför jag de race där bilarna bekvämt nog finns med som priser och bjuckas på en historielektion om bilarnas framtagning och betydelse som tack.
Efter det får jag en ny meny och påbörjar jakten efter europeiska halvkombis, eller vad det nu kan vara.
Många kära återseenden
Den linjära approachen kan kännas lite begränsande till en början. Själv gillar jag ju att välja mina egna vägar till att tjäna mycket cash tidigt i ett sånt här spel.
Dessutom matas det väldigt mycket på beroendenerven som hör samlandet till. Det smattrar friskt av troféer och andra typer av upplåsningar mest hela tiden. Till och med de klickande iPod-liknande ljuden som ackompanjerar de framrullande texterna känns utformade i något labb för att trigga igång våra dopaminsystem.
Om det inte vore för att processen var så njutbar hade jag också bemödat mig att klaga mer. Men näh, som sagt, ”Gran Turismo” is back. Jag tar det inte ens med en klackspark, för plattan är konstant i mattan.
I takt med att garaget fylls på öppnas fler delar upp i den 3D-värld som utgör den nya hubben. Försäljaren av begagnade bilar är ett mycket kärt återseende. Det är minst sagt körkortstesten också.
Vad man älskar med GT är att det alltid finns något att göra. Drömmer jag mig inte bort om nya vrålåk eller går in i uråldriga beteendemönster om att försöka få guld i varje körkortsdel kan jag trimma mina bilar till absurdum. Särskilt uppskattar jag hur mycket bilarna kan ”pimpas” utseendemässigt. För en gångs skull känns det faktiskt befogat med fotofunktionen i ett tv-spel. Inte bara är det vrålsnyggt, utan det känns ytterst personligt.
Blir knappt bättre än så här
På banorna då? Ja, vad ska man säga. Det är väl inga direkta överraskningar.
Det är precis så roligt, imponerande, stämningssättande och verklighetstroget som den anrika historian gör anspråk på. Man kan i princip känna dofterna av bensin och bränt gummi när däcken spinner över ett regntungt Nürburgring i skymningen.
En simulerad verklighet av racing blir inte mycket bättre än så här.
Hade förutsättningarna varit något annorlunda vore denna återkomst nära på fulländad. För det första hade det kunnat finnas något fler bilar i utbudet (omkring 400 stycken). Det finns till exempel inga svenska bilar så långt ögat kan nå. Ja, jag är förnärmad.
För det andra vore det, åtminstone för mig, mer äventyrligt med friare ramar i samlandet. ”Menysystemet” från caféet är charmigt och utbildande men aningen för rakt på sak. Åtminstone till en början. Och en sista grej är faktiskt musiken. I synnerhet rocklåtarna andas ”Mario Kart”, fast om texterna skrivits av ett Black Ingvars som söker in till Melodifestivalen. Sådan cringe hade vi kunnat vara utan.
Men i slutet av dagen är det ändå få platser jag hellre vill vara på än här. Att få samla bilar på detta sätt är inget annat än en fröjd. Jag räknar dem, lär mig om dem, finslipar dem, kör dem och älskar dem. Jag älskar det. Jag älskar detta.
Det är som att jag är 14 igen. Det enda jag behöver göra nu är att ta fram ett kollegieblock och döpa alla bilarna i mitt garage, som den ”Gone in 60 seconds”-inspirerade tönt jag fortfarande är.
Välkommen tillbaka, Gran Turismo. Tack för att du finns kvar.