En stående ovation för piloten är på sin plats

TV-KRÖNIKA En familj gick sönder i kampen om tronen – och en mupp kröntes till ny kung.

Slutet på ”Succession” var oundvikligt. Och perfekt.

Obs! Spoilervarning om du inte sett finalen!

SPOILERVARNING: ”Succession” satte landningen i natt

Inte sedan ”Game of thrones” rundade av för fyra år sedan har en tv-seriefinal varit så laddad.

Då, 2019, blev det en krasch som räknas till en av tv-historiens allra värsta.

Men i natt satte Jesse Armstrong landningen för ”Succession”. En av de smartaste, giftigaste och roligaste tragedier vi någonsin har sett i tv, och i perfekt synk med tidsandan, om cykeln av dysfunktion, cynism, översitteri och förnedring i en familj både välsignad och förbannad med obscen makt och rikedom.

Applåder till piloten räcker inte. 

Det ska vara en stående ovation.

Visserligen var det en mupp som hamnade på järntronen även den här gången. 

Lukas Matsson (Alexander Skarsgård).

Den nyrike svensken Lukas Matsson (Alexander Skarsgård, i en roll vi för evigt kommer att älska honom för) köpte upp Waystar RoyCo och satte den lismande kappvändaren Tom Wambsgans (Matthew McFayden) som nickedocka på vd-posten. 

”Successions” mest patetiska figur – fullkomligt befriad från både stolthet och principer och ständigt brun runt munnen – har också visat sig vara en av de smartaste

Men ju mer man tänker på det, desto mer passande känns det.

För ”Successions” mest patetiska figur – fullkomligt befriad från både stolthet och principer och ständigt brun runt munnen – har också visat sig vara en av de smartaste. En nolla från ingenstans som inte föddes in i eliten, utan nästlade sig in för egen maskin och lärde sig spelet bättre än någon annan. 

Åtminstone i den här seriens skamlösa universum, förtjänade Wambsgans att landa på fötterna.

Tom Wambsgans (Matthew McFayden).

Och ett slut med lycka och konsensus för den döde patriarken Logan Roys rättmätiga arvingar – rika snorungar som slogs om sin pappas kärlek och uppmärksamhet och lekte med löjliga mängder pengar – hade känts fegt och som en monumental blåsning för oss tittare. 

Det var nödvändigt att få se dem tillintetgjorda, av varandra, av sin miljö, av sitt arv och av sin egen girighet.

Först bara någons dotter. Sedan bara någons syster. Och nu: bara någons fru

Connor (Alan Ruck) slutade som han började och som han var hela tiden däremellan, som en parentes som ingen på riktigt räknade med.

Kendall (Jeremy Strong) gick miste om vad han ansåg vad sin födslorätt, sin enda uppgift i livet, och stirrade tomt framför sig ut i fjärran. Som så många gånger förr men den här gången utan nya chanser på horisonten.

Roman (Kieran Culkin) resignerade, konstaterade att de alla var bluffar och tog en drink, med skuggan av ett leende. Kanske lättad över att äntligen få vara ute.

Shiv (Sarah Snook) .

Och Shiv (Sarah Snook) fick en klen hämnd. Kapabel att sänka sina bröder men samtidigt tvungen att en gång för alla acceptera sin plats som kvinna i männens värld. Alltid i skuggan av någon.

Först bara någons dotter. Sedan bara någons syster.

Och nu: bara någons fru.

På det stora hela gick det åt helvete. Precis som det skulle göra.