Förföljd – av en barnamördare

Publicerad 2012-11-07

Bonde-Susanne sökte kärleken i tv men livet efter blev en mardröm

Susanne Brännemo sökte kärleken i ”Bonde söker fru” – men fick en stalker.

Sedan kom nästa smäll. Stalkern var dömd – för att ha mördat sitt eget barn.

I kväll grips han – i tv.

– Har han haft ihjäl ­någon en gång, då kan han ju göra det igen, säger hon.

Susanne Brännemo.

I kvällens ”Stalkers” konfronterar Hasse Aro mannen som förstörde 45-åriga Susanne Brännemos liv.

– När jag såg bilderna på konfrontationen brakade allt ihop, säger Susanne.

Mannen dömdes i våras till sluten psykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.

Blev mer besatt

Men för Susanne tog inte historien slut vid rättegången. Det blev bara värre.

– All stress tog ut sin rätt, och jag bara rasade samman. Vissa dagar klarar jag inte av att sköta min hästgård. Ska han få ta ifrån mig mitt livsverk? säger hon.

Stalkern dök upp två år efter­ att hon deltagit i ”Bonde söker fru”. Han skrev till henne på Facebook och kommenterade hennes i blogg.

Men med tiden blev han alltmer besatt och till slut trodde han att de var ett par. Mejlen blev mer privata – och sexanspelningarna fler.

– Det kunde komma tio ­kilometerlånga mejl över en natt. Han trodde att vi skulle fira jul ihop, säger hon.

Under rättegången kom det fram att mannen var dömd sedan tidigare – för att ha mördat sin egen tiomånadersbebis.

Fallet resulterade i åtta års fängelse, och var väldigt uppmärksammat i Norge under sjuttiotalet.

– Det var en av de värsta dagarna i mitt liv. Man vet ju inte vad han är kapabel till. Har han haft ihjäl någon en gång, då kan han ju göra det igen, säger hon.

Har isolerat sig

I dag får Susanne sms av landstinget när mannen beviljas permission. Då kommer rädslan tillbaka.

– Om han är så besatt av mig, vem är han då arg på? Det är ju mig han kommer straffa, och det måste jag leva­ med.

För Susanne tog orken slut. I dag träffar hon inte människor om hon inte måste.­

Hon försökte gå på krogen en gång. Men redan hos vännerna kom panikattackerna.

– Sedan låg jag och kräktes hela helgen. Jag misstänker alla. Jag vill inte leva ensam hela livet, men vem vill ha mig – jag är bara ett tomt skal, säger hon.

Den psykiska pressen blev så stor att Susanne tappade greppförmågan i fingrarna. Nu väntar en operation – för att klara av jobbet.

– Jag kan inte ens öppna en shampoflaska. En så lång­varig psykisk terror sätter spår. Tänk om jag aldrig kommer ur det här?

– Men mina djur behöver mig, och det tar mig ur sängen. Då känner jag att jag är värd någonting, säger hon.