Penélope Cruz dominerar sommarens hetaste ”premiär”

Penélope Cruz som Donatella Versace.

Skriker man ut sin frustration i tv-tablån kan ens eko ljuda till september.
Med detta sagt.
Donatella Versace – Lasse Kronér 1-0.

Jag har fortfarande inte förlåtit regissören Ryan Murphy för en specifik scen i första säsongen av ”American crime story”. Kardashian-barnen skanderar: ”Kardashian, Kardashian, Kardashian!” när de ser pappa Robert (OJ Simpsons försvarsadvokat) på tv under rättegången. Kan detta ha hänt? Möjligtvis. Det spelar inte så stor roll. Men det sätter fingret på problemet med denna hajpade serie.

Det är så klart smart att de utnyttjar familjens extrema kändisskap, men det är på bekostnad av en löjligt stor biroll i sammanhanget. Lika löjligt som överspelet och överkostymeringen av John Travolta som mest liknade en vandrande ögonbrynsperuk.


Säsong två som precis haft sverigepremiär (söndagar 21.25, SVT) lider lite av samma problem. Denna gång är ämnet mordet på modeskaparen Gianni Versace. Det är extra allt i sann Ryan Murphy-anda. Men samtidigt alltid balanserandes nära gränsen till maskerad. Ricky Martins insats som Versaces älskare kan kanske, om inte ursäktas, så i alla fall förklaras med att han ju ej är skådis, utan snarare, precis som familjen Kardashian, en pr-skylt. Dock en märklig sådan eftersom Ricky inte haft en hit på den här sidan millennieskiftet. Och även om det här är ett betydligt mindre sönderkramat brottskapitel än OJ Simpson-fallet så ser man varje scen med viss reservation: Gick det verkligen till så här?

Men släpper man bara fantasin lös lite så är detta trots allt kanske sommarens mest givande tablå-”premiär”. Och den stora behållningen är Penéope Cruz som Donatella Versace... som mycket väl hade kunnat bli en plågsam karikatyr men som här dominerar varenda scen hon är med i.

Premiär är dock ett starkt ord i detta sammanhang. Säsongen lanserades för ett halvår sedan i USA och tyvärr känns det redan som om man har konsumerat allt om den här serien, medvetet eller ofrivilligt. Ett halvårs förskjutning funkar inte i dagens streaming-klimat. Och att detta är den största sommarnyheten i juli är ganska talande. Bortsett från flåshurtig sång och plång med Sanna Nielsen och Gry Forssell eller mord i Midsomer finns inte mycket att skymta. Inte ens en Mandelmann så långt ögat kan nå.


Det närmaste man kommer i nyhetsväg i övrigt är SVT:s nya lekprogram ”Bara sport” som har premiär på söndag. Men nytt och fräscht är även här att ta i. Programmet spelades in i höstas men sattes på halt efter att programledaren Lasse Kronér i svallvågorna av #metoo anklagades för sexuella trakasserier. Nu, ett år senare när förundersökningen lagts ner har SVT lättat på låset till frysboxen och släppt ut Kronér i värmen igen. Och vi tittare får på söndag ta del av ”premiären”.

Läge att jubla? Knappast. Detta är minst sagt ett hafsverk av rang.

Jag misstänker att alla som någon gång deltagit i ”Mästarnas mästare” glömt att läsa det finstilta i kontraktet: Vid händelse av plötslig idébrist på SVT förbinds du att deltaga i ett fattigmans-”Doobidoo” om sport, med klippbilder som alla redan sett från din karriär. Alltså typ som ett ”Mästarnas mästare” – utan budget – i studio. Capiche!

VECKANS...

Andreas Granqvist.

… tro, hopp och kärlek: I morgon spelar Sverige kvartsfinal mot England i fotbolls-VM. Jag må ha varit åtta år 1994 men minnet av bronset är starkare än det mesta från min barndom. En repris av den magiska sommaren är (peppar, peppar), med viss naiv reservation, orimligt nära nu.


Lina Englund och johan Widerberg.

… arkivguld: På tal om 1994. Är man trött på tablå-repriser finns den gamla pärlan ”Rapport till himlen” att tillgå på SVT:s Öppet arkiv. Dramaklassikern med Johan Widerberg, Stellan Skarsgård och Lina Englund är en riktigt göttig 90-talsnostagisk överdos i fyra delar och förmodligen Ulf Malmros bästa verk – 24 år senare.


”Glow”.

… sträcktittning: Om första säsongen av ”Glow”, (Netflix), serien om ett gäng misslyckade skådisar som blir wrestlare, var bra så är andra inget annat än strålande. Drygt fem timmars tv-tid känns inte ens som hälften och det är en stor sorg att det redan är över för nu. Skaparen Jenji Kohan har börjat använda samma grepp som i sin storserie ”Orange is the new black” där det görs nedslag i olika birollskaraktärers vardag, vilket breddar serien och ger den ett helt nytt djup. Dessutom en visuell nostalgifest och bulls eye i soundtrack.


Josefine Ringblom Berg.

… reality: Det kan vara fotbollsfebern som talar men har fastnat lite i TV4 Play:s ”Playmakers” – serien som följer svenska fotbolls- och hockeyfruar. Det här är nog tänkt att vara en glammig show, men väldigt ofta skiner det igenom hur hemskt det måste vara att kuska jorden runt bara för att ens man säljs till en ny tråkig stad som råkar ha ett bra lag. Fallet Josefine Ringblom Berg (Marcus Bergs fru) är det tydligaste. Hon verkar inte alls trivas i Förenade arabemiraten – alla miljoner till trots.