’Leaving Neverland’ på SVT drabbar som ett slag i magen

Offrens tid är helt enkelt nu, på bästa sändningstid

Vårt soundtrack är nedsolkat, hjältarna borta. Med den sorgliga dokumentären om Michael Jacksons ­offer lyfts förhoppningsvis 90-talets sista skygg­lappar.

Att romantisera sin egen generation är alltid löjligt, som om det skulle vara något exceptionellt med den. Mina tonår råkade sammanträffa med Luke Perrys ­loja blick och perfekta James Dean-frisyr i ”Beverly Hills 90210” och Keith Flint i The Prodigys rubbade dans på MTV.

Så gick de båda 90-talsikonerna och dog på samma dag. Så olika men förenade av tid och tillfälligheter. 

Av en annan slump var det samma dag dokumentären ”Leaving Neverland” (SVT play på söndag) släpptes i USA, en fyra timmar lång och plågsamt detaljerad historia om stjärnstatus, grooming och sexuella övergrepp med popvärldens genom tiderna största idol Michael Jackson i centrum.

 

Isande obehaglig. ”Leaving Neverland” visar bara upp en sida av verkligheten och är problematisk som dokumentär. Men som vittnesmål drabbar den som ett slag i magen.

Redan 1993 dök de första anklagelserna mot Jackson upp, från 13-årige Jordan Chandler, men parterna gjorde upp ekonomiskt och när det blev rättegång tio år senare, om påstådda övergrepp på en annan pojke, friades han av juryn.

Båda pojkarna hade föräldrar som påståtts vara ute efter pengar, och när Jacksons ­tidigare barnkompisar Macauley Culkin och koreografen Wade Robson vittnade till hans fördel, lutade nog många åt att tvivla på anklagelserna.

Super­stjärnan må ha varit excentrisk och traumatiserad av sin våldsamma barndom, men en förövare? Njae.

 

I ”Leaving Neverland” är det just Robson, som var en 7-årig australisk Jackson-imitatör när han fick träffa sin idol, och James Safechuck, en då 10-årig Pepsi­reklamskådis, som talar ut om påstådda övergrepp. Den brittiske regissören Dan Reed ger deras bild, och precis som för ”Vi överlevde R Kelly” (SVT), blir ensidigheten både en brist och en styrka.

Som dokumentärer är de problematiska eftersom de bara ger ena ­sidan av en skärva av verklighet (som man får välja att tro på eller inte) – men som vittnesmål drabbar de som slag i magen.

I ”Vi överlevde R Kelly” handlar det främst om mängden av berättelser. I ”Leaving Neverland” är det de ingående detaljerna, med extremt ingående ­beskrivningar av övergrepp och den psykologiska ­förvirring offren hamnar i. Robson och Safechuck ­lever i skruvade ”kärleksrelationer” med Michael och när de byts ut mot nya pojkar blir de avgrundsdjupt ledsna och svartsjuka.

 

Fortfarande nu, trots sina anklagelser, håller de av honom och Robson säger att stjärnans död tog honom hårdare än hans egen pappas självmord. Att det snarare är sorg än ilska i deras ögon gör dokumentären isande obehaglig.

I bakgrunden skymtas en alltid självömkande Jackson, djupt ensam och själv ett offer för övergrepp.

I backspegeln framstår 90-talet som något av en brytpunkt. En sista generation där tystnad ostört fick råda, i internets barndom, där ­rika och berömda kunde leva förskonade från hot om avslöjanden på ­sociala medier.

 

Oavsett vad man känner inför risken med offentliga skam­pålar tycks världen äntligen ­redo att lyssna på de utsattas berättelser. Tystnadens pendel har svängt till ett gallskrik.

Extra talande är det faktum att just präktiga SVT, och inte någon sensationskanal, ger dokumentärerna legitimitet genom att visa dem. Offrens tid är helt enkelt nu, på bästa sändningstid.

 

Paul Conroy och Marie Colvin.

Veckans...

… dokumentär. Om krigskorrespondenter är hjältar eller självupptagna adrenalinjunkies kan man undra efter att ha sett ”Dödligt uppdrag” (SVT Play), en dramadokumentär som skildrar den legendariska ­reportern Marie Colvins sista uppdrag i Syrien 2012. Starkast är dock påminnelsen om de brott som ­begicks mot lokalbefolkningen och att Syrien är så mycket mer än ­rapporter om flyktingar, IS och död. Tolken Wa’el som presenterar sig som ”vegetarianist” och ateist blir en stark bild av hopp, kraft och kreativitet.

 

”Alla mot alla” med Filip och Fredrik.

… frågesport. ”Alla mot alla” (Kanal 5) med Filip & Fredrik är ett småkul substitut nu när ”På spåret”-säsongen är över. Vanlig allmänbildning blandas med extremt specifik populärkulturell kunskap (Julia ­Roberts brorsa, någon?) och klurighet. Med mer eller mindre hängivna tävlande, som Ebbot Lundberg, Martina Haag och Rickard Olsson.

 

Game of thrones.

… drakfest. Lagom till att final­säsongen av ”Game of thrones” drar i gång på HBO Nordic den 15 april börjar SVT2 visa säsong sju på onsdagskvällarna. Första avsnittet ”Dragonstone” innehåller bland annat Daenarys dramatiska ”hemkomst” till Dragonstone, en blodig hämnd och en rätt onödig cameo av Ed ­Sheeran.

 

Phoebe Waller-Bridge i ”Fleabag”.

... komedi. Det strösslas med ordet geni, men om någon verkligen för­tjänat epitetet så är det Phoebe Waller-Bridge, skaparen bakom ”Killing Eve” (HBO Nordic). Nu är hon tillbaka med säsong två av ”Fleabag” (Amazon prime) på BBC och premiären, en obeskrivligt obekväm familjemiddag, är precis den fullträff jag knappt vågat drömma om.