Fokus på sex och samlevnad när de snuskigt rika checkar in igen
Nya ”The White Lotus” handlar mer om könsroller än om klassklyftor
TV-KRÖNIKA Det är dags för en ny vistelse på The White Lotus.
Och som tur är förnyar Mike White det vinnande konceptet, i stället för att bara upprepa det.
Tv har alltid närt en besatthet vid de snuskigt rika.
Men de senare åren har skildringarna ändrat karaktär – från eskapistiskt vältrande i luxuösa, relativt bekymmersfria livsstilar, till mer kritiska skildringar av obscen rikedom, hejdlös konsumtion och växande klassklyftor.
Inte sällan med ett visst mått av skadeglädje när saker och ting går åt helvete.
Manusförfattare älskar att framställa enprocentarna som självcentrerade, berättigade och själsligt tomma svin, gärna med drogproblem. Och vi älskar att förfasa oss över deras beteenden. Över girigheten, skamlösheten, fåfängan, narcissismen, världsfrånvändheten och den totala bristen på helikopterperspektiv.
Hade det gällt någon annan grupp hade den här typen av möjligtvis aningen stereotypa framställningar med största sannolikhet börjat bli utskällda vid det här laget.
Men ingen känner sig manad att dra en lans för missförstådda miljardärer.
Och nu är en av de mest omtalade serierna i genren ”dysfunktionella, rika människor som ruttnar inifrån av pengar och privilegier” tillbaka.
Mike Whites satir ”The White Lotus” (HBO Max) lanserades visserligen som en miniserie, men blev en sådan dunderhit att den snabbt förvandlades till en antologiserie.
Eftersom det är så det funkar i streamingeran.
Få serier får runda av förrän folk verkligen har tröttnat på dem.
Men den goda nyheten med återkomsten av ”The White Lotus” är att White har bytt fokus i och med flytten från en lyxresort på Hawaii till en dito på Sicilien.
Mycket är visserligen sig likt. Även den här gången får vi omedelbart veta att någon, eller snarare några, kommer att få sätta livet till. Även den här gången checkar en samling täta amerikaner in – bland dem två dåligt matchade par som ger varandra prestationsångest, och tre generationer av italienskättade män med väldigt olika kvinnosyn. Och även den här gången är det upplagt för semestern från helvetet.
(HBO har inte skickat ut de sista avsnitten till recensenter, så om det blir någon urladdning i stil med den första säsongens hämndbajsande i en resväska i finalen är oklart. Men ingenting tyder på att det blir ett speciellt lyckligt slut, för någon.)
Och Jennifer Coolidges återvändande tittarfavorit Tanya McQuoid är fortfarande en vilsen och enormt egocentrisk jättebebis i en passionerad kvinnas kropp.
Men kommentarerna kring det avgrundsdjupa gapet mellan de som har och de som inte har, har fått lämna utrymme åt giftiga insikter om relationer, könsroller, tvåsamhetens fasader, det sexuella spelet och människors oförmåga att kommunicera, och åt observationer kring krocken mellan det amerikanska och det europeiska.
Det är en smart förändring, som i kombination med nya starka skådisar som Aubrey Plaza, Tom Hollander och Michael Imperioli, gör att det här andra besöket på ”The White Lotus” blir en åtminstone delvis ny sorts upplevelse.
Och det tackar vi för.
Även sparkande uppåt blir tröttsamt utan variation.
FJELLBORGS FAVORITER
Acapulco
En färgstark och charmig komediserie, som blandar två språk och två olika tidsplan. Om en ung man som jobbar på en turistresort i 80-talets Mexiko – och om hans äldre jag som bor i Malibu och berättar sitt livs historia för sin systerson. Två säsonger på Apple TV+.
En stark svensk historia på C More, skriven av Ulf Kvensler. Serien utspelar sig på 90- och 00-talen, och är baserad på de uppmärksammade övergreppen på en hästgård. Övertygande spelat av bland andra Jonas Karlsson, Hanna Ardéhn och Saga Samuelsson.
Netflix unga svenska gayromans om mötet mellan pojken av börd och pojken av folket blev dubbelt prisad på höstens Kristallengala, och är nu tillbaka med en andra säsong som absolut håller stilen. Välspelat och självsäkert, med snygg musikläggning.
Hitta fler av Fjellborgs favoriter på tv.nu