Kleerup är överlägsen de andra deltagarna

Markus Larsson

Nöjesbladets Markus Larsson om kvällens ”Så mycket bättre”

Det går att sammanfatta avsnittet med tre ord:

Bra, trevligt, lättglömt.

Egentligen är det rätt fånigt att ranka musik.

Roligt, men fånigt.

Vem är bäst i "Så mycket bättre"? Eller rättare sagt: vem passar bäst i det populära programformatet?

Det beror alltid på vem du frågar.

Men eftersom Andreas Kleerup har blivit rätt ifrågasatt i sociala medier måste jag, för ordningens skull, ändå hämta hammare och spik och slå fast följande igen:

Musikaliskt är han överlägsen de andra deltagarna.

Många som deltar i programmet gör musik som inte har något med samtiden eller framtiden att göra. Kleerups låtar känns däremot hypermoderna.

I bandet Me And My Army gör han gitarrbaserad rock där melodierna är så mjuka att de smälter i öronen. Under eget namn har han släppt elektronisk pop med en djup och bländande melankoli.

Kleerup har hittat ett retrofuturistiskt sound som är lika eget och distinkt som ett fingeravtryck. Mycket går att härleda till artister och skivor som han lyssnade på när han växte upp i början av 80-talet.

Den största inspirationskällan är John Carpenters effektfulla soundtrack till filmen "Flykten från New York". Carpenter spökar i nästan allt Kleerup gjort.

Det är alltid sent på natten i låtarna. De känns som kortfilmer där kameran sveper över nedsläckta stadskärnor och där huvudpersonerna sitter och kallsvettas bakom neddragna persienner.

Ingen vågade uppenbarligen Kleerups kanske vackraste låt – "Longing for lullabies". Det är inte särskilt förvånande. Titiyo sjöng på originalet och vad finns det egentligen att tillägga efter det? Någon som vet?

Det är uppenbarligen svårt att göra något eget av Kleerups låtar och avsnittet innehöll inga märkvärdiga "wow"-ögonblick. Och huvudpersonen själv var inte intresserad av att ta upp och berätta om knarkskandaler och hjärtstillestånd efter överdoser en gång till.

På ett sätt var det synd. Kleerups fasta övertygelse om att han sett hur det är på "andra sidan", att det är soft och fridfullt och att ingen behöver vara rädd för att dö skulle åtminstone ha resulterat i ett intressant samtal.

Nu blev det i stället ett program som började, pågick och slutade. "Så mycket bättre" fyller dock sin funktion som en lugn lägereld i en orolig tid på ett utmärkt sätt.

Bra, trevligt, lättglömt.

Och snart är det måndag igen.