”Luuk & Hallberg” har gott om plats för förbättring

Kristian Luuk och Daniel Hallberg i ”Luuk & Hallberg”.

TV-KRÖNIKA Talkshow ÄR en svår genre. ”Luuk & Hallberg” lär ta sig, men premiären var inte helt avslappnad.

Det blev en sympatisk, men trevande, start på ”Luuk & Hallberg”. SVT:s nya talkshow där Kristian Luuk – som man väl bör kalla för genrens grand old man i Sverige nu för tiden – har en sidekick i form av Daniel Hallberg. En Instagramkomiker med en ung och vital frisyr och hipstergubbiga kläder.
Man fattar målgruppstänket; generationsöverskridande. Luuk är ett stabilt och folkligt proffs som dessutom, när han nu återvänder till talkshowgenren efter så många år, väcker behagliga känslor av 90-talsnostalgi för oss som älskade ”Knesset” och ”Sen kväll med Luuk”.

”Är en bra tanke”

Hallberg ska tilltala de yngre, hopplöst flyktiga tittarna. Vara lite rolig och lite lös kanon gentemot Luuks trygghet och rutin.
Och de två har dessutom redan jobbat ihop med scenföreställningen ”Scenkväll med Luuk & Daniel Hallberg”, så kemin är inarbetad.
Det är en bra tanke, far-och-son-dynamiken, och programmet lär kunna ta sig de kommande veckorna. Men sociala medier-humor är en sak, SVT på bästa sändningstid en annan, och det är inte helt givet att repertoaren håller för övergången.
Spontant känns det, efter debuten, som att man har tagit det säkra före det osäkra och satt Hallberg i ett kort koppel, för som sidekick var han väldigt diskret. Han var inte direkt inbjuden i samtalen, och hade dessutom fallit offer för en udda fysisk placering, så att säga på replängds avstånd från gästen.

”Satt i skamvrån”

Det var nästan som att han satt i skamvrån.
Överlag var premiären ett kompetent bygge – men ett med ganska stort utrymme för förbättring. Inslaget med Luuks gamla ex-sidekicks (Björn Gustafsson, Felix Herngren och Nour El Refai) var roligt, men stämningen i studion kändes reserverad. Mer stelt fråga-svar än den typ av publikfriande interaktion som de amerikanska och brittiska pratshowerna är så bra på, eftersom gästerna oftast kommer laddade, ibland överladdade, till tänderna, och fullt införstådda med att deras uppdrag är att vara bjussiga.

Vi jobbar tydligen inte riktigt så i Sverige, men ibland önskar man att alla bara kunde slappna av en aning.


Följ TV-Koll på Facebook för full koll på allt inom tv