Dokumentären om Cosby visar hur ett monster kan operera i fullt dagsljus
”We need to talk about Cosby” är besvärlig – och nödvändig
TV-KRÖNIKA ”We need to talk about Cosby” är ännu en dokumentär om en mäktig mans sexuella övergrepp. Men den är speciell i hur den avhandlar arvet efter honom som en trasslig enhet, där allt sitter ihop:
Det goda, det onda och det fula.
”Surviving R Kelly” om R Kelly. ”Allen v Farrow” om Woody Allen. ”Leaving Neverland” om Michael Jackson. ”Rovdjuret” om Harvey Weinstein.
Det är sorgligt men sant, att dokumentärer om väldigt kända och väldigt mäktiga mäns sexövergrepp håller på att bli en egen genre.
Och nu ”We need to talk about Cosby”. En dokumentärserie i fyra delar av ståuppkomikern och programledaren W Kamau Bell, om Bill Cosby. Komikern, skådespelaren och författaren som gick från att vara ”Amerikas pappa” till att anklagas av över svindlande 60 kvinnor för våldtäkt och sexuella övergrepp. Och vars modus operandi verkar ha varit att droga sina offer, och sedan våldta dem medan de var medvetslösa.
Men måste vi verkligen prata om Cosby? Skulle man kunna fråga sig.
Eller, som en av personerna som Bell intervjuar i dokumentären, journalisten Renée Graham, sammanfattar det:
Han är en våldtäktsman som en gång hade en väldigt stor tv-serie.
Punkt?
Cosby må vara utsläppt ur fängelset (på grund av en juridisk teknikalitet), men lär, aldrig någonsin, ha ”en väldigt stor tv-serie” igen. Han är körd. Allt han åstadkom är nedsolkat för evigt, och med det konstaterat skulle man kunna gräva ner honom på popkulturens sopberg för giftigt avfall och gå vidare.
Men poängen och storheten med Bells dokumentär, och det som gör den lika besvärlig som nödvändig, är att den berättar hela historien om Cosby. Och den gör det i form av en enda sammanhängande och mångfasetterad historia, som utforskar hur allt hela tiden har hört ihop; hans makt och berömmelse, hans status som tv-ikon och vägröjande svart stjärna, och hans illgärningar.
Och Bell, som börjar med att berätta att han ser sig själv som ”ett av Cosbys barn” – en afroamerikansk komiker född på 70-talet, som har behövt brottas med sina egna känslor kring sin forna hjältes fall från piedestalen – använder sig av ett enkelt grepp, med mäktig effekt:
Han skildrar, metodiskt och kronologiskt, Cosbys väg från att korsa rasbarriären som ståuppkomiker och actionstjärna i ”I spy” (”Dubbelspion”), till att i och med ”The Cosby show” bli en av amerikansk tv:s mäktigaste människor. Och samtidigt får vi, liksom insprängda i tidslinjen, höra vittnesmålen från de kvinnor som fallit offer för honom under olika faser i hans karriär.
Det är fasansfulla berättelser som blir extra skrämmande just för att detta blir så tydligt:
Det fanns aldrig ett före och ett efter. Det var hela tiden.
Och det handlar inte om två separata historier; den om välgöraren, banbrytaren och fadersfiguren Cosby, och den om rovdjuret Cosby. Det är en och samma historia.
Cosbys anseende, kändisskap och kontroll gav honom möjligheterna att blomma ut till en fullblodsnarcissist och bete sig som ett monster. Som i princip kunde operera i fullt dagsljus.
Dammluckorna må inte ha öppnats på riktigt förrän 2014, men anklagelserna fanns där flera decennier tidigare, och bisarrt nog skämtade Cosby om att droga kvinnor under hela sin karriär.
Men han kom undan, länge, för att han var så dyrkad. För att folk tittade åt ett annat håll, och helt enkelt inte ville tro på det vedervärdiga. Speciellt inte, menar Bell, för att majoriteten av kvinnorna som klev fram var vita. Vilket ju ger hela den här skitiga historien ännu ett problematiskt lager.
Kan man separera konsten från konstnären? Och bör man? Det är frågor som återkommer, i en tid då allt fler mästare faller på sina egna skamgrepp.
”We need to talk about Cosby” ger inget svar. Men klart blir i alla fall att de brott som Cosby lär ha begått, inte kan skiljas från hans inflytande. Och att det faktiskt är bättre att prata om den här sortens fall, än att bara försöka stryka dem ur det kollektiva medvetandet.
Dels för att en total radering lämnar märkliga hål i populärkulturens historieskrivning.
Dels för att tystnad ökar riskerna för att historien ska återupprepa sig.
”We need to talk about Cosby” finns att streama på Paramount+.
FJELLBORGS FAVORITER
All of us are dead
Ständigt dessa sydkoreaner. Nu har de gjort det igen, med en tonårszombieserie som visserligen är för lång, men kombinerar våld, svart humor och socialt kommenterande på fräsigt sätt. Naturligtvis seglade den direkt upp på Netflix tittartopp.
My brilliant friend
Saverio Costanzos makalösa drama efter Elena Ferrantes Neapelkvartett är tillbaka med en tredje säsong på HBO Max, baserad på ”Den som stannar, den som går”. Och jag fick som vanligt gåshus redan vid introt. Ingen serie har ett språk så vackert som denna.
Ida tar ansvar
Din nya norska favorit, om du provar den. Elli Rhiannon Müller Osborne är suverän som ängslig psykologistudent, i en ömsom rolig, ömsom bekymrande historia på Viaplay, om ansvarstagande flickor och destruktiv manlig incelkultur.
Följ TV-Koll på Facebook för full koll på allt inom tv