Hur man gör riktigt billig skit för en miljard
Amazons ”Beast games” är en grotesk orgie i pengar
TV-KRÖNIKA En megaloman Youtube-superstjärna och ett enormt techbolag har slagit sina bottenlösa pengapåsar ihop för att låta 1 000 namnlösa människor slåss om smulorna från de rika männens bord.
Vad skulle rimligtvis kunna bli ovärdigt?
Så Mr Beast, eller Jimmy Donaldson som han heter egentligen, är en megastjärna på Youtube som just nu är aktuell med realitytävlingen ”Beast games” på Amazons streamingtjänst Prime Video.
Serien går ut på att 1 000 personer i numrerade träningsoveraller tävlar om en vinstsumma på fem miljoner dollar, och lär ha kostat en bra bit över en miljard kronor att göra.
Den har fått svidande dåliga recensioner, blivit stämd av en grupp deltagare och även fått kritik i USA för samarbetet med ett företag som anses lura in den huvudsakliga målgruppen, alltså tonåringar och unga vuxna, i snabba lån-fällan.
Men den ligger också, inte oväntat, etta på Prime Videos serietopp, så i tjänstens namn har jag nu lagt fem timmar av mitt liv på att vada igenom ett av de mest vulgära och deprimerande realityspektakel jag någonsin har sett.
För det är inte bara det att Donaldson och Amazon helt skamlöst har kopierat upplägg och estetik från Netflix dystopiska, kapitalismkritiska ”Squid game”, och sedan tolkat hela poängen med den serien som fan läser bibeln.
Det är också det att ”Beast games” är fullständigt outhärdligt att titta på.
Donaldson är en störig, gapig katastrof som programledare, som har missat att vitsen med mikrofoner är att man inte behöver skrika i dem och är helt oförmögen till interaktion och mänskliga reaktioner.
Han bara gafflar på om pengar, pengar, pengar, på ett sätt som blir tjatigt snabbt och med tiden direkt groteskt.
För själva prissumman på i runda slängar 56 miljoner kronor är bara en del i det hela. Han har även byggt en stad för 15 miljoner dollar, han ger bort en privat panamansk ö värd 1,8 miljoner dollar, och så vidare, och under tävlingens gång strösslar han miljontals dollar omkring sig i form av erbjudanden och mutor som hetsar deltagarna och prövar deras moral, lojaliteter till varandra – och ofta usla förmåga att tillämpa sannolikhetslära.
Många moment går dessutom ut på att någon stackare som har svårt att säga nej ska ”offra sig” för de andra, och överlag är spelet riggat för att det ska bli så fult och villkoren så oschyssta som möjligt.
Och visst blir det fult.
Deltagarna gråter, skriker, manipulerar och sviker, och riktigt ovärdigt blir det när de försöker trumfa varandra i snyfthistorier i hopp om att andra ska lämna walkover av rent empatiska skäl.
Det spelar ingen roll hur mycket ”Beast games” har kostat.
Billigare än så här blir inte reality-tv.
