Tv-profilen: Jag blir stadigt allt sämre

Joni Nykänen

Hans Crispin talar ut om sin svåra sjukdom

Den förre TV4-profilen Hans Crispin, 56, är numera en doldis.

Nu berättar han för ­Nöjesbladet om sitt tillstånd i dag - efter att ha drabbats av Parkinson.

- Jag blir stadigt och sakta sämre. Men lever ett gott liv, säger Crispin till Nöjesbladet.

Den före detta TV4-profilen Hans Crispin, 56, fick diagnosen Parkinsons sjukdom för åtta år sedan, men det är inte på grund av sjukdomen som han gett upp kändisskapet. Det valet kom tidigare.

Crispin är anställd av ­efterbearbetningsbolaget Chimney och har precis jobbat klart med ”Johan Falk”-serien. Crispin är fullt arbetsför, och arbetar som digitaltekniker.

Sakta men säkert blir hans tillstånd sämre. Rörligheten är nedsatt. Men han känner sig ändå lyckligt lottad i jämförelse med ­andra drabbade.

- Just i dag mår jag förträffligt och har hittat en bra blandning av mediciner som gör att jag är väldigt ­lite sjuk i övrigt. På fem år har jag blivit kanske tio procent sämre, säger Hans.

Symptom i höger arm

Hans kroppsfunktioner fungerar och han kan göra allt själv. Merparten av symptomen är i höger arm, och lite i högerbenet.

- Utan medicin funkar jag inte alls. Får jag fel medicin­ering sover jag 20 minuter per natt och är helt ur­lakad på morgonen.

Han följer forskningen med intresse.

- Min förhoppning är ­inte längre att bli frisk inom min livstid. Däremot kan jag få uppleva en medicin som kraftigt bromsar upp processen och får symtomen att stanna upp. Än så länge är jag inte så risig.

Hans Crispin tycker att han lever ett gott liv trots sjukdomen.

- Jag tror det beror på att jag har inställningen ”Jag är inte sjuk. Jag bara låtsas”.

Depressioner är vanliga, men han har inte drabbats.

- Men klart man kan vara deppig. Däremot får jag svettningar.

”Jobbigt att inte köra”

Crispin räknar med att han får sluta köra bil inom en nära framtid.

- I bästa fall är det om två år. Jag känner inte att jag tappar greppet nu, men det kommer att bli ett problem. Då lämnar jag in kortet och så är det ”tack och hej”. Det blir jobbigt att inte kunna köra bil. På jobbet har jag ett femårsperspektiv. 59 år är en acceptabel ålder att sluta vid, säger han.

Bland det jobbigaste han vet är att handla på kvällen.

- Det är skitjobbigt. Då är jag mellan tabletter och då funkar inte högerhanden över huvud taget. Det är bråttom och lång kö. Grejer för kanske 600 kronor ska ner i kassen, och det bara funkar inte. Då får jag ångest. Det har resulterat i att jag får gå fram till dem som jobbar och be om hjälp. När man är 56 år kan det vara svårt att acceptera att man inte klarar en viss sak.