Därför hejar jag på töntarnas kejsare

Publicerad 2016-03-13

Kristoffer Bergström efter veckans Mästarnas mästare

En cool innebandyspelare.

Du hör hur det låter.

Som att tänka sig varm is eller salt honung.

Kristoffer Bergström

Sett till antal utövare är gymnastik och innebandy de sämst representerade sporterna i Mästarnas mästare.

I Sverige finns 230 000 gymnaster. Tre av fyra är tjejer och de utövar allt från lekfulla kullerbyttor till asfaltsdoftande parkour och seriösa elitsatsningar.

Fyra gånger har svenska truppgymnaster vunnit EM. Noll gymnaster har varit med i programmet.

Sveriges näst största sport

En förklaring är att en av Sveriges största sporter saknar individuella medaljörer på världsnivå. I SVT:s bemärkelse existerar inga mästare.

Men det är inte överförbart på innebandyn, som också saknade representation i Mästarnas sju första säsonger. En halv miljon aktiva gör sporten till tvåa i Sverige bakom fotbollen och globalt är den åtminstone större än bandy (tre deltagare), orientering (en) och armbrytning (en).

Därtill kryllar innebandyn av svenska världsmästare. Herrarna vann VM första gången 1996 och damerna 1997, sedan dess har pionjärer och storspelare pensionerats och nått den medelålder som programmet föredrar.

Innebandy = käppakrig

Säsong åtta: entré Niklas Jihde. Innebandyns affischnamn i ett decennium. Min hjälte. Fyra SM-guld, sex VM-guld, en geléfrisyr som stod tappert mot regn och storm.

En gänglig anfallare jag hade turen att möta någon försäsongsmatch; efteråt vibrerade jag av upphetsning.

Jihde kliver in i programmet med en ödmjuk, nästan självutplånande humor. Den verkar komma reflexmässigt för honom, precis som den gör för oss andra. Vi som säger käppakrig för att visa att vi inte tar vår sport på allvar, att vi fattar. Vi som skrattar åt innebandykillarna i filmen "Äta sova dö" och deras erbarmliga tricks för att vi lärt oss tyda signalerna: kille med plastklubba betyder mes.

Därför är Jihde perfekt

Det är oklart hur sporten förvärvade sitt rykte. Publik, utövare, pengar och framgångar finns. Är det något i rörelseschemat, den lite böjda hållningen? Är det att den försöker vara ishockey men saknar hård is och vassa skenor? Är den för bonnig? Är det ytligare än så – fel frisyrer, otrendiga svettband, knästrumpor fast du saknar benskydd?

Kanske. Niklas Jihde är i alla fall en perfekt representant när innebandyn slutligen tar plats i Sveriges största sportprogram. Han är inte cool, gud nej, och han vet att likt en unghund lägga sig platt inför hockeykillen – han bär till och med en keps med dennes förra klubb.

Men Niklas är ändå vår favorit. Han är töntarnas kejsare och som undersåte är det självklart att jag hejar på honom.