Jag älskar och hatar ”Game of thrones” magnifika apokalyps

Om en tv-serie kan ha en själ (ähum) har ”GoT” krossat sin, men det var åtminstone en rejäl smäll

FRAMSTRESSAD VÄNDNING. Vi visste att Daenarys Targaryen skulle balla ur förr eller senare – men vändningen hetsades fram.

Det är bombastiskt – men ekar lite tomt. ”Game of ­thrones” (HBO Nordic/C More) är snart slut, men ­debatten om hur väl skaparna vårdat seriens universum har bara börjat.

För oss som brytt oss ohälsosamt mycket om världens största tv-serie är det här en extra bitterljuv vår. Inom kort är det över och dags att acceptera att Tyrion Lannister (Peter Dinklage) levererat sin sista oneliner.

I seriens högvalyriska språk säger man ”valar morghulis”, vilket översätts ”alla människor måste dö”. Allt har ett slut, helt enkelt.

Sedan tv-skaparna David Benioff och DB Weiss började lämna George RR Martins förlaga ”A song of ice and fire” i sjätte säsongen (helt enkelt för att det inte fanns fler böcker skrivna) har de även övergett hans lugna, karaktärsbyggande tempo och spurtat mot finalen.

Tillsammans med Martin drog de upp huvudlinjerna för seriens slut, men att det skulle klaras av på endast 13 avsnitt, två korta säsonger, var mer ett beslut grundat i skaparnas längtan efter få dra iväg och göra ”Star wars” än vad som verkligen krävdes för berättelsens skull.


Nästa sista avsnittet, ”The bells”, är deras mest kontroversiella hittills (spoilervarning nu!). Det är inte konstigt att känslorna är blandade när seriens stora, ikoniska hjälte Daenarys Targaryen (Emilia Clarke), kvinnan som överlevt tvångsäktenskap, våldtäkt och mordförsök för att bli ”drakarnas moder” och ”slavarnas befriare”, plötsligt slår slint och förintar en hel stad.

Å ena sidan älskar jag det. För att hennes storhetsvansinne och kamp för att inte bli som sin pappa, ”The mad king”, planterats sedan säsong ett. För att scenen är spektakulärt vacker och välspelad av Clarke. För att det retar publikens förväntningar, när gott vänds till ont.

Å andra sidan hatar jag det – för att vändningen har stressats fram. På två avsnitt går drottningen från resonabel till vildsint slaktare av kvinnor och barn. Att en och annan oskyldig stryker med hade knappast heller ”gamla” Daenarys brytt sig om, men den utstuderade grymheten blir svårbegriplig.

 

”Game of thrones” hånade och älskade ”pelargångssamtal”, intrigerandet mellan maktspelare i palatsmiljö, sinade till ett minimum
Peter Dinklage som Tyrion Lannister och Conleith Hill som Varys.


Conleith Hill, som spelar mästerstrategen Varys, har i intervjuer haft svårt att dölja sin besvikelse över hur perifer den egen rollfiguren blivit under senare säsonger och hur man exempelvis missade möjligheten att ge honom och hans nemesis, den manipulativa Littlefinger (Aidan Gillen), en sista uppgörelse.

I stället fick han, Littlefinger och till viss del även Tyrion allt mindre att göra, för att ge större plats åt slagfält, brinnande stuntmän och drakar. ”Game of thrones” hånade och älskade ”pelargångssamtal”, intrigerandet mellan maktspelare i palatsmiljö, sinade till ett minimum.


Sajten Tvtropes förklarar lakoniskt begreppet ”plothole” som en logisk lucka som kan skada trovärdigheten i historien, ”för dem som bryr sig om sånt”. Att den så kallade valonqar-teorin, Cerseis (Lena Headey) profetia om att hon kommer dö för en brors hand, inte gick i uppfyllelse är en betydande miss i en fantasyvärld som ”Game of ­thrones”, där magi tas på allvar.

Vi som trots allt ”bryr oss om sånt” kan sucka besviket, efter att vi njutit av den mest spektakulära, magnifika apokalyps som någonsin iscensatts på tv. Om en tv-serie kan ha en själ (ha!) har ”Game of thrones” krossat sin, men det var åtminstone en rejäl smäll.

 

”Veep”.

VECKANS...

… avsked. Lite i skuggan av jätten ”Game of thrones” gick de senaste årens roligaste komediserie, ”Veep” (HBO Nordic), i graven i veckan efter sju säsonger. Med en strålande Julia Louis-Dreyfus i spetsen blev finalen en cynisk triumf, där den råa, rappa humorn till slut slog över och blev nattsvart. Skaparen Armando Iannucci (som ersattes av David Mandel i säsong fem) har en ny serie på gång, ”Avenue 5”, som beskrivs som en rymdkomedi med Hugh Laurie.

 

…dokumentär. ”The circus” (Netflix) är en knappt fyra timmar lång dokumentär, oväntat torr med tanke på sitt färgstarka ämne men intressant som genomgång av cirkusens storhetstid i USA från slutet av 1800-talet till katastrofen i Hartford 1944 då 167 personer brändes inne mitt under en föreställning. Mest spännande är skildringen av cirkusen som plats för samhällets udda existenser, samtidigt som den obarmhärtigt exploaterade och utnyttjade dem.

 

… mer cirkus. För den som är nyfiken på en mer europeisk och svensk historieskrivning kan jag varmt rekommendera podden ”Snedtänkt” (SR Play) där Kalle Lind i två avsnitt samtalar med skådespelaren Toni Rhodin, barnbarn till cirkuslegendaren Brazil Jack. Späckat av spektakulära öden och berättelser.

 

”Wine country” med Amy Poehler och Maya Rudolph.

... mys. Amy Poehlers komedi ”Wine country” (Netflix) är kanske ingen skrattfest, men sympatisk och charmig med ”Saturday night live”-favoriter som Maya Rudolph, Rachel Dratch och Tina Fey i huvudrollerna. Ett gäng vänner åker på fyllerusig vinhelg i Napa valley och gamla slitningar börjar bubbla till ytan.