”Jag har aldrig velat sudda bort min bakgrund, snarare tillhöra den mer”

Låten “The missing piece” som Paul Rey tävlade med i Melodifestivalen skrev han till sin dotter Lima.

När Paul sjunger för henne gör han det på spanska. Men hemma hos familjen hörs även svenska och arabiska. Allt för att ge Lima det Paul själv säger att han saknar mest från sin uppväxt – språken. 

Berätta om din mix?

– Min mamma är från Chile och min pappa är från Finland. Båda mina föräldrar kom till Sverige själva, så jag har ingen släkt i Sverige utan bara min direkta familj: min mamma, pappa och storebror. Resten av släkten är utspridda i världen, i Frankrike, Finland och Chile.

Du fick ett finskt namn, men ditt artistnamn, hur valde du det? Finns det en koppling till din bakgrund?

– Jag heter Pauli Jokela. Jag skulle åka till USA och det var snack om skivbolagskontrakt. Så jag tänkte: Nu måste jag ha ett namn som funkar internationellt, men jag ville ändå ha något personligt. Jag gjorde varianter på mina namn. Pauli blev Paul och min mammas efternamn Reyes blev Rey.

Du har tidigare berättat om din erfarenhet av att ha mixad bakgrund, bland annat i ditt sommarprat 2020. Varför är det viktigt för dig att prata om det?

– För att det kan vara en källa till ett stigma. Det är en slags prestationsångest att vara mixad. När man har olika bakgrunder och olika förväntningar på sig. För mig finns det en språklig ångest kring att vara mixad.

Vad är det för typ av ångest?

– När jag var ung och gick i skolan och träffade personer som hade föräldrar från andra länder, då var det skamligt att jag inte kunde språken. “Du är inte alls från Chile – du är inte alls finsk. Du kan ju inte språken”. Det var det som var det viktigaste. Kan du inte språket är det inte en del av din identitet. De förväntningarna försvinner inte, de är återkommande varje vecka. Inte bara i intervjuer om mitt artistskap, utan annars också. Folk hör mitt efternamn, Jokela, och frågar: “Kan du finska?”. Då kommer ångesten, jag vill förklara varför jag inte kan språket. Ett slags ursäktande.

Hur kommer det sig då, att du inte kan språken?

– Från jag föddes tills att jag var tre år gammal pratade mina föräldrar spanska och finska hemma. Men när min bror började skolan så hamnade han i svenska 2 för att lärarna hörde mina föräldrar prata spanska och finska med honom på skolgården. De tänkte att han inte kunde svenska, trots att han kunde det. Mina föräldrar blev oroliga för att vi skulle få uppleva förutfattade meningar och rasism, som min mamma fått uppleva. De ville att vi skulle prata perfekt svenska. Så från den dagen slutade de pratade sina språk hemma med oss. Min bror var sex år och kommer ihåg mycket mer än mig – jag var bara tre. Det har följt med mig hela mitt liv, den dagen då språken försvann.

Vad tänker du om att dina föräldrar slutade prata finska och spanska med dig och din bror?

– Jag tycker det är sjukt synd. Men jag tycker man kan sympatisera med hur mina föräldrar tänkte. Det har ändrats i Sverige också, det är stor skillnad hur vi tar emot andra språk. Förr ville man bara ha svenska. Nu är det multikulturella mer och mer det normala och har blivit omfamnat mer av samhället. Nu engagerar man sig för att barn ska kunna flera språk.

Men du har lärt dig spanska?

– Ja, men spanskan jag kan i dag har jag för det mesta lärt mig själv. Och jag kämpar för att lära mig ännu mer. Men finskan kan jag ingenting av, tyvärr.

Hur har det påverkat dig, mer än ångesten du beskriver?

– Det har påverkat mig supermycket. Jag träffar inte min släkt så ofta, och när jag väl gjorde det under min barndom så kunde jag inte kommunicera hur jag ville. Min farmor kan inte svenska utan finska, det blir en ansträngd relation. Samma med släkten i Chile, de flesta kunde inte engelska utan bara spanska. Alla kan spanska, till och med min bror, alla utom jag. Jag försöker göra mig förstådd, det känns obekvämt. Och sen när jag fick höra i skolan att jag inte kunde språken… det blev sjukt laddat. Med alla förväntningar.

Bortsett från det språkliga, kan du ge något exempel på förväntningar du möter? Och vad som händer inom dig i sådana situationer?

– Den klassiska är att det spelas reggaeton eller salsa och så kollar man på mig och bara: “Du kan dansa salsa” Och jag bara: Öh nej, det kan jag inte. Det är inte något man kan ta för givet. Alla de förväntningarna. När andra bara antar saker om mig blir det en konstant påminnelse om att jag varken är finsk eller chilensk. Alla små grejer som är svårt att inte bli påverkade av. Det är inte heller så att folk alltid menar något illa. Utan de kan vara peppande. Men jag får svara: Sorry to disappoint you.

Har du pratat med dina föräldrar om förväntningar och identitet?

– Jag har diskuterat mycket av det med min mamma, det här med härkomst och identitet. Min mamma har totalt sett bara bott i Chile i sju år. Hon flydde från landet som barn. Större delen av sitt unga vuxna liv bodde hon i Paris innan hon kom till Sverige. Och det förklarar svinmycket. Det kulturella min mamma gett till mig är mycket mer fransk kultur än chilensk. Det är mer franska matlagningsgrejer än chilenska. Jag förstår mycket mer av maten. Det har varit baguette med ost och charkuterier. Jag har utgått från att min mamma är chilensk. Men det är ju inte så enkelt. Hon är på ett sätt mer parisare än en tjej från Santiago.

Du pratar mycket om saknaden av språk under uppväxten. Hur gör du med din dotter?

– Min dotter heter Lima och är sju månader. Hon är inspirationen till min låt, “The missing piece”. Jag och min fru Dalia har sett fram emot att få bilda familj länge. Nu är hon här, the missing piece. Och på tal om mix, så är Lima verkligen det. Min fru är från Irak och pratar arabiska. Så Lima är arabisk, finsk och chilensk men också svensk – både jag och min fru är ju också svenskar, och födda här. Vi vill lära henne språken, för det är inget som kommer gratis. Samtidigt finns det så mycket mer.

Hur menar du?

– Jag är svensk. Men inte bara. Jag har aldrig velat sudda bort min bakgrund utan snarare tillhöra den mer. Jag har velat vara mer chilensk, mer finsk. Jag har landat i just det, att jag inte bara är en sak. Och att det inte bara är språken som avgör, utan med vilken melodi man pratar och vilka ordval man gör. Resorna jag gjort till Chile och Finland varje år. Att vara mixad är så mycket mer än en sak. Jag har slutat lägga skulden på mig själv att jag inte kan mina föräldrars språk flytande. Det är okej. Det är så mycket mer som gör att jag kan säga att jag är finsk och chilensk.

Text: Nicole Gustafsson, Mysia Englund Foto och video: Magnus Wennman Videoredigering: Mysia Englund, Nicole Gustafsson, Filip Meneses Onlineredaktör: Stefan Sköld  Digital redaktör: Sofia Boström Design/UX: Daniel Kozlowski Utveckling: Ulrika Andersson, John Carehag  Redaktionell utvecklings­chef: Titti Jersler Editionschef: Mia Carron