Mejla

Wolfgang Hansson

Omvärlden tittar passivt på den pågående slakten

Publicerad:
Uppdaterad:
Tre och ett halvt år av inbördeskrig har lett till 200 000 döda. Över en halv miljon sårade och tio miljoner har tvingats lämna sina hem. Även om Syrien är farligt för utländska journalister som reser in för en eller två veckors reportageresa är det långt mycket farligare för civilbefolkningen som valt att stanna eller av olika skäl tvingats.
Foto: ZEIN AL-RIFAI/AFP
Tre och ett halvt år av inbördeskrig har lett till 200 000 döda. Över en halv miljon sårade och tio miljoner har tvingats lämna sina hem. Även om Syrien är farligt för utländska journalister som reser in för en eller två veckors reportageresa är det långt mycket farligare för civilbefolkningen som valt att stanna eller av olika skäl tvingats.

Sedan fotografen Niclas Hammarström och reportern Magnus Falkehed släpptes fria har situationen i Syrien blivit långt värre.

I dag är landet en plats där ­humanism och mänsklig värdighet ersatts av en brutalitet så hård att den är svår att ta in.

Ändå är det påfallande tyst om den pågående slakten.

Den kan uttryckas i kalla ­siffror.

Tre och ett halvt år av inbördeskrig har lett till 200 000 döda. Över en halv miljon sårade. Tio miljoner har tvingats lämna sina hem. Av dessa har 3,5 miljoner flytt utomlands, de flesta till grannländerna. Länder som tröttnat och börjat stänga sina gränser vilket leder till ännu fler dödsoffer.

I jämförelse är det 5 000 döda hittills i ebolakatastrofen bara en del av felmarginalen.

Siffrorna är hemska men de säger väldigt lite om det extrema lidande som civilbefolkningen utsätts för. Särskilt de som bor längs frontlinjen där diktatorn Bashar al-Assads regerings­trupper slåss med olika oppositionsgrupper om kontrollen.

Niclas Hammarström och Magnus Falkehed hade tur som kom ut ur Syrien levande. Sedan dess har ett antal journalister avrättats genom halshuggning. Kollegor som likt svenskarna suttit fångna hos olika syriska grupper har blivit hjälplösa brickor i det politiska spelet.

Även om Syrien är farligt för utländska journalister som reser in för en eller två veckors reportageresa är det långt mycket farligare för civilbefolkningen som valt att stanna eller tvingats av olika skäl.

Det syriska flygvapnet släpper ”hemmagjorda” bombtunnor vars enda syfte är att sprida död och skräck bland civilbefolkningen. Krypskyttar härjar i städer som Homs, Hama och Aleppo.

Alla sidor bryter mot de mest grundläggande reglerna i krig. Civila är måltavlor. Sjukhus bombas. Ambulanser beskjuts. Humanitär hjälp släpps inte fram.

Provisoriska sjukhus har inrättats i många stadsdelar men utan ett normalt sjukhus resurser. Att människor dör i brist på vård tillhör vardagen. Bristen på mediciner är skriande.

Barn kan inte gå i skolan eftersom skolor bombas.

Alla normala samhällsfunktioner har mer eller mindre kollapsat. Vem bryr sig om ett rån eller ett inbrott om döden hela tiden väntar runt hörnet?

Hur kunde det bli så här?

Den arabiska våren 2011 var Syrien en diktatur men ett land som fungerade. Nu är det fortfarande en diktatur men i totalt sammanbrott.

Det som började med folkliga demonstrationer för frihet har utvecklats till en regional konflikt som spillt över in i Libanon, Turkiet och Irak.

Omvärlden har under nästan hela tiden passivt tittat på. Eftersom Ryssland i FN:s säkerhetsråd blockerat alla försök till sanktioner har världen inte kunnat sätta någon press på Assad.

Hade världen kunnat förhindra denna humanitära katastrof om vi trots det gripit in tidigare?

Först sedan terrororganisationen Islamiska staten blivit en av krigets starkaste krafter har världssamfundet bestämt sig för att gripa in för att skydda sina egna intressen. Men bara mot IS och bara med bombningar från luften.

Turkiet är så upprört över att Obama vägrar bomba även Assads trupper att man saboterar samarbetet i den USA-ledda koalitionen mot IS. I praktiken innebär ju bombningarna av IS ett indirekt stöd till Assad.

Trots de höga dödstalen förändras väldigt lite på slagfältet. Fronten skiftar några kilometer hit eller dit men det är sällan någon lyckas ta ett större territorium.

De flesta experter verkar eniga om att ingen av sidorna kan vinna en militär seger. Ändå pågår inga fredsförhandlingar. Kriget kommer förmodligen att fortsätta i många år till.

Få utländska journalister vågar i dag åka till Syrien. De vill inte likt Niclas och Magnus hamna som gisslan eller med en kniv mot strupen.

Bevakningen ­består av mobilfilmer som civila skickar ut och flyktingar som intervjuas i grann­länderna. Men mest av allt är det helt tyst.

Av: Wolfgang Hansson

Publicerad: