Unga hedersförtryckta flickor rymmer ofta från skyddade boenden
Uppdaterad 2017-10-06 | Publicerad 2017-05-29
Unga flickor som utsatts för hedersförtryck rymmer ofta från skyddade boenden där de vårdas.
Många experter riktar nu hård kritik mot svenska myndigheter.
– Det är livsfarligt att kunskapen är så låg, säger förra nationella samordnaren Carin Götblad.
– Vissa boenden vill göra maximal vinst, säger forskaren Astrid Schlytter.
Aftonbladets granskning visar att de jourhem, HVB-hem och familjehem där flickor och pojkar vårdas för hedersproblematik är lätta att rymma från. I 15 fall sedan 2015 har sammanlagt 17 flickor och en pojke rymt från sina boenden. Ofta är det oklart var de har tagit vägen. Men minst sex flickor hade rymt tillbaka till sin egen familj, visar domstolsprotokollen.
Före detta åklagaren Ulrika Rogland, som numera jobbar som målsägandebiträde vid omhändertaganden tar upp att de omhändertagna flickorna är väldigt ensamma när de kommer till det skyddade boendet.
– De har ingen.
Därför behövs stöd för att skapa ett nytt socialt nät, få vänner och ”ett liv”.
– Om alternativet är att man ska leva ensam utan någon, då vill man hellre vara med sin familj även om det innebär stora risker. Man måste hjälpa dem väldigt mycket, och förklara för dem att det är farligt att återvända, att det finns alternativ.
Enligt Rogland är det extra viktigt i en kritisk första fas, då familjen ringer "Det kommer att bli bra om du kommer hem" att flickorna har folk omkring sig som de kan prata med, att de inte känner sig ensamma, säger Rogland.
Låg kunskap
Familjen sätter ofta enorm press på de unga. En mamma i Aftonbladets granskning säger i telefon till sin nyligen omhändertagna 13-åriga dotter att hon tar livet av sig om hon inte får leva med dottern. Då tar 13-åringen tillbaka sin berättelse om misshandel och kränkningar i hemmet, och vill hem. Men omhändertagandet fortsätter.
Många experter Aftonbladet pratat med under granskningen vittnar om ett system som sviker.
Kunskapen bland kommunerna låg, konstaterar Carin Götblad, som varit regeringens nationella samordnare gällande våld i nära relationer, och numera är polischef i region mitt. Varken på socionomprogrammet, lärarprogrammet eller polisutbildningen finns heder på schemat.
– Det är livsfarligt, säger hon.
Docent Astrid Schlytter vid Stockholms universitet har granskat kommunernas hantering av LVU-omhändertagna hedersförtryckta unga.
Även hon har noterat att för lite resurser sätts in under den första tiden.
– Då behövs väldigt mycket stöd, som många tyvärr inte får.
Anledningarna är brist på kunskap – men också ekonomi.
Kommunerna knäar i många fall under en pressad budget, och boenden och behandlingshem som får i uppdrag att vårda barnen, drivs i flera fall av vinstdrivande företag, som tjänar på att inte sätta in extra resurser.
– Vissa vill göra maximal vinst, så är det, men många jobbar också för att hålla kostnaderna nere och avvaktar för länge innan insatser sätts in. Tyvärr handlar allt för mycket om pengar – trots att det handlar om liv.
Schlytter välkomnar Aftonbladets granskning.
– En nationell studie där man går igenom alla placeringar, följer upp och intervjua ungdomar om vad som inte fungerat och vad som inte fungerat borde genomföras. Det borde ha gjorts för länge sedan.
Kritik mot socialtjänsten
Gymnasieläraren Behroz Kurdahmadi möter många elever med hedersproblematik. Det som komplicerar är att inget någonsin är svart eller vitt.
– Av erfarenhet vet jag att de flesta av offren älskar sin familj. De är klämda mellan två väggar: familjen och deras egna liv och rättigheter. Det är inte lätt att hantera.
Han anser inte att myndigheternas stöd för barnen i den här oerhört svåra situationen är tillräcklig. Socialtjänsten agerar naivt, anser han.
– Ibland godtar man rakt av att familjen nekar. Man nöjer sig med det svaret, och lägger ned ärendet.
Många unga som lämnat sin familj, och placerats i ett HVB-hem av socialtjänsten får inte heller det stöd de behöver, enligt Behroz Kurdahmadi. Plötsligt kan en flicka säga att hon hittat på hela historien, att allt är bra.
– Många tjejer och killar känner sig ensamma, hjälplösa, och längtar tillbaka till familj. Man måste känna till den mekanismen och veta vad man ska sätta in – inte bara säga: ”Varsågod, gå tillbaka”, och lägga ansvaret på barnet.
Om risk för att giftas bort finns måste den tas på allvar och familjerna pressas, anser Behroz.
– Men det är många i Sverige som är rädda för att bli stämplade som rasister, även inom myndigheterna.
Det är inte konstigt att unga lyckas rymma från olika boenden, eftersom de inte är inlåsta. Men resultatet kan bli ödesdigert.
Flicka rymde från boendet
Ingen vet var den 15-åriga flicka från Jönköpings län som rymde från ett skyddat boende i början av april finns i dag.
Flickan utsattes för daglig misshandel i hemmet, sedan hon haft kontakt med en kille. En kväll blev hon duschad med kallt vatten och inlåst i badrummet hela natten, med öppet fönster.
Hon kom ofta till skolsköterskan med bröstsmärtor, näsblod och blodiga kräkningar. När hon omhändertogs av kommunen och placerades i ett skyddat boende upphörde problemen genast.
Socialnämndens skyddsutredning visade att hon vuxit upp i en hederskultur, som inte accepterade att hon själv valde fästman. I april i år rymde flickan från det skyddade boendet, och meddelade sin advokat att hon ville hem till sina föräldrar. När förvaltningsrätten i april 2017 beslutade att omhändertagandet skulle fortsätta var flickan fortfarande försvunnen.
Carina Andersson, myndighetschef inom kommunens socialförvaltning, vill inte kommentera fallet med 15-åringen men uttalar sig generellt:
– När det handlar om heder är det ganska vanligt att man vill ta sig tillbaka.
Polisen Kickis Åhré Älgamo, som tidigare arbetat med hedersrelaterat våld på Rikskriminalpolisen och numera är stationerad i Botkyrka, anser att de omhändertagna från hedersmiljöer måste skäras av från familjen helt i några veckor, så att familjens inflytande minskar:
– Flickorna ska inte ha någon form av elektronisk kommunikation på två tre veckor så att de hinner landa och andas. Sedan går det att prata med dem och komma innanför skalet.
– Det spelar ingen roll hur mycket lås och bom du sätter, om du inte bygger dem inifrån så får du dem inte trygga. Det gäller att skapa hopp och få dem att känna det egna värdet, säger Åhré Älgamo.
Fick inte gå på bio
En 12-årig flicka i Aftonbladet granskning var ständigt kontrollerad.
Hennes pappa stoppade en gång ner hennes huvud i toaletten och spolade. Hon hade aldrig varit på bio, fick inte ha några vänner, inte ens titta på killar och skulle giftas bort.
När hon placerades i ett jourhem sade flickan först att ”allt är förbjudet” och att det inte kändes bra att göra förbjudna saker. Efter en månad då hon tycktes börja må bättre, för första gången tittat på tv, varit på ett köpcentrum och på Gröna Lund verkade hon glad, och undrade enligt jourhemsmamman:
– Är det så här det känns att leva?
Ändå ville hon flytta hem till sin familj. Men vården fortsatte, mot flickans vilja.