Linnéa, 25: "Jag var Kristi bruds dotters slav"

Uppdaterad 2020-11-30 | Publicerad 2020-11-15

Som barn tvingades Linnéa Kuling flytta in hos Åsa Waldau. Nu berättar hon om hur det var att växa upp i den mytomspunna församlingen i nya boken ”Knutbyflickan”.

Hon växte upp i den ökända Knutbysekten. Nu delar Linnéa Kuling med sig av sina upplevelser från Filadelfiaförsamlingens innersta krets i boken "Knutbyflickan". I boken berättar hon om hur det var att dras in i sekten som barn och flytta in hos sektledaren Åsa Waldau – för att sedan bryta sig loss som vuxen.

– Jag är besviken på hur samhället har hanterat situationen. Många barn hade kunnat skonas.

Det är med blandade känslor som Linnéa Kuling tänker på sin barndom. Det är svart och vitt, helvete och paradis på samma gång.

– Ibland känner jag bara sorg, det känns som att jag har blivit bestulen på min uppväxt. Ibland kan jag känna mig stolt, stolt över att jag har tagit mig genom det där helvetet. Och jag kan också sakna det som var bra. Det som var bra har jag inte stött på någon annanstans i samhället. Den här genuina omtanken och gemenskapen som fanns.

Samtidigt var Linnéa bara sex år gammal när hon kände på sig att det fanns en otrygghet i samfundet, att det inte var som andra ställen.

– Vi gick med i församlingen när jag var fem. Bara något år senare hade jag på något sätt klart för mig att här gällde andra regler. Det inte var mina föräldrar som bestämde här.

Linnéa minns uppväxten i sekten som ett helvete och paradis på samma gång.

Familjen slets isär

Idag bor Linnéa i ett hus med sin sambo och flera djur. En hund, några kaniner och marsvin. De odlar grönsaker och renoverar. Linnéa ägnar sig åt musik på fritiden, pop med dubstep-influenser.

Det är bara fyra år sedan som hon bröt sig loss från sektens klor. Hon bestämde sig att dela med sig av sin berättelse för att hon har saknat barnens perspektiv i det mediehav som omgärdat den mytomspunna Knutbysekten. Nu berättar hon om sina upplevelser i den självbiografisk ljudboken ”Knutbyflickan”, som släpptes på Storytel i oktober.

I boken berättar hon hur familjen fann ro i Knutby. Innan var hon ett "problembarn". Hon rev och bet kompisarna i förskolan, föräldrarna visste inte vad de skulle ta sig till. Psykologer och kyrka hjälpte inte. Först församlingen i Knutby skänkte familjen stöd, hopp och gemenskap. Linnéa blev ett glatt och omtyckt barn.

– När jag var barn var min tro var jättestark. Det var liksom inga frågetecken. Jag trodde väldigt starkt tills jag lämnade sekten som 21-åring.

Men familjen, som flyttat till Knutby för att finna ro och gemenskap, vändes mot varandra. Linnea särades från sina föräldrar och blev "dotter" åt Åsa Waldau, även känd som Kristi brud. Hennes föräldrar frystes ut. Linnéas mamma fick höra att hon var ”fel”, att hon skulle hamna i helvetet – för att hon satte sina barn framför Åsa Waldau.

– De sa att jag också skulle hamna i helvetet – om inte mamma lämnade mig till ledarna och Åsa. Och så blev hon utkastad. Jag vändes mot min familj.

”Folk har struntat i att barn for illa”, säger Linnéa Kuling. Hon känner att samhället svek barnen i Knutbysekten.

Blev dotterns slav i sekten

Hon berättar att hon blev Åsa Waldaus "dotter". Men i praktiken var hon mer en betjänt – framförallt åt ledarens riktiga dotter.

– Vi barn i församlingen var små tjänare åt de vuxna. Vi skulle städa och bädda deras sängar. Koka kaffe åt dem, servera. Om Åsas barn ville leka blev vi tvungna att leka. Vi var tvungna att lyda hennes barn, det var alldeles klart och uttalat. Jag fick inte säga ifrån eller säga till om hon gjorde något fel.

Hon forsätter:

– Jag var Kristi brud dotters slav, jag behandlades inte som en egen människa. Jag var en skugga som skulle ta hand om henne. Jag kunde inte ens gå ut på en promenad, jag var tvungen att göra allt hennes dotter ville.

Drabbades av meningslöshet

Allt sprack för Linnéa när det 2016 framkom att pastorn Urban Fält utnyttjat församlingsmedlemmar sexuellt – för att ge Åsa Waldau ”frid”.

– Då kom allt på en gång. Allt brast, jag blev tvungen att ta mig loss. Jag började tvivla på allt. Jag ringde mamma en natt och sa att hon skulle hämta mig.

Men det var när Linnéa hade blivit fri och lämnat sekten som 21-åring som hon började må dåligt. Hon beskriver det som att hon drabbades av ett mörker och en enorm meningslöshet.

– Hur ska jag vara glad när hela mitt liv har varit i onödan? Det fanns på något sätt ingen vits med att leva det här livet. Jag försökte träffa nya kompisar men jag kände mig 20 år äldre än dem – och yngre på samma gång. Jag hade inte fått växa upp och leva mitt eget liv men samtidigt hade jag också tvingats ta ansvar som en vuxen.
Hon tillägger:

– Så småningom har jag hittat någon slags mening med att leva. Jag har väl någonstans kommit fram till att det inte finns någon mening och att det är okej.

Samhället svek

Linnéa började skriva för att bearbeta sina känslor. En tuff process, men något hon kände att hon behövde göra.

– Jag kände att jag var tvungen att skriva ner det. Första gången jag gick igenom berättelsen var det jättejobbigt. Det var som att jag gå tillbaka, återuppleva. Men ju fler gånger jag har gått igenom den desto friare har jag blivit.

Vad hoppas du på, nu när du delar med dig av din berättelse?

– Jag hoppas att det kan bli skillnad i samhället. Det finns en stor okunskap och oförståelse. Jag är besviken på hur samhället har hanterat situationen. Så många barn som hade kunnat bli skonade om vuxna hade valt att titta bort. Bara för att barn ler i skolan och säger att allt är bra så betyder det inte att allt är bra. Folk har misstänkt att barn har farit illa osv men bara struntat i det. Jag tänker att första steget för att agera är att förstå.