I dag dog Palmemordet
Palmemordet har prövat vårt tålamod i 34 år.
Nu prövar det vår acceptans.
Vi fick inte alla svar, men vi fick de bästa svar som gick att ge.
Jag tror att Palmemordet dör nu.
Inte för att den tekniska bevisning som presenterades vid onsdagens presskonferens var övertygande, tvärtom var den obefintlig. Utan för att tillräckligt många inflytelserika röster är nöjda med att utredningen läggs ner.
Det blir svårt, för att inte säga omöjligt, att väcka ett brett engagemang för ett nytt så kallat spår medialt. Privatspanare och poddar lär fortsätta, men i skymundan.
Det sista den breda allmänheten fick med sig om Palmemordet på stort uppslagen nyhetsplats blir då Skandiamannen Stig Engström.
Personligen tror jag det var ett dåd som kom till av en ren slump, likt när Anna Lindh mötte sin baneman av en tillfällighet på NK. Och jag anser att Skandiamannen är det bästa uppslag som någon i detta avlånga land har presenterat under 34 års tid. Då ska man veta att många har känt sig kallade att bidra.
– Jag tror att han är skyldig, sa Mårten Palme.
– Vi kommer ett steg närmre sanningen, sa statsminister Stefan Löfvén.
Dit vi kom
34 år senare är det så långt vi kom. Ett steg närmre någon vi tror är skyldig.
Jag minns när jag var tio år och gick upp på morgonen för att se Stålmusen i Gomorron Sverige. I stället möttes jag av en klocka och information om ett annat program som skulle börja snart: ”Extrainsatt nyhetssändning med anledning av mordet på statsminister Olof Palme”.
Sedan dess har jag burit med mig avtrycket som detta brutala uppvaknande lämnade kvar. Från början handlade det om vem som blivit mördad, med tiden allt mer om vem som hade mördat.
För ett antal år sedan började jag bevaka ämnet som journalist.
När först Lars Larsson, och sedan Magasinet Filter och journalisten Thomas Pettersson kom med sina avslöjanden kände jag direkt att det här är något annorlunda. Betydligt mer substantiellt än allt annat som tidigare tagits fram.
Dessutom sattes det i en kontext som en berättelse om Sverige i Petterssons bok ”Den osannolika mördaren”. Ett på många sätt ganska dåligt Sverige. Från Palmehatande moderater i Täby, unga som gamla, till en polisutredning genomsyrad av inkompetens och unkna fördomar.
”Kommer inte runt en person”
– Vi kommer inte runt en person som misstänkt gärningsman. Den personen är Stig Engström, sa chefsåklagare Krister Petersson på pressträffen.
Några timmar efteråt har jag fått tid att smälta alla intryck denna omtumlande dag. Jag är märkbart lugn. Jag har svårt att tro att jag kommer skriva särskilt många fler artiklar om Palmemordet. Jag känner mig klar. Det går inte att komma runt Stig Engström mot bakgrund av vad som i dag är känt. Och om det är det bästa som finns, betänk då alternativen. Rätt spår vann.
Till skillnad från många andra ser jag inte Palmegruppens presskonferens som ett fiasko. Det är inte dagens utredare och åklagare som ska kritiseras för att de velat ha en skäligen misstänkt – men avliden – häktad.
Felen begicks mot slutet av 1980-talet framfört allt. Stig Engström viftades bort för att han inte betedde sig som en typisk våldsbrottsling. Kanske för att han kunde föra sig på ett sätt som dåtidens snutar inte var vana att möta.
Han tycks ha städats undan baserat på magkänsla, inte på fakta eller vetenskap. Machoattityden lever kvar ännu i dag, men förhoppningsvis går den också i graven.
Verkligheten är sällan så enkel och rak som vi önskar att den skulle vara, men det är just det som skänker den en trovärdighet.
PODD Frågorna som kvarstår efter Palmeutredningen
Efter 34 års ovisshet, en uppsjö av olika teorier och konspirationsteorier och ett underlag som kallats för världens största mordutredning så skulle vi till slut få ett svar på vem som mördade Olof Palme. Åklagaren gav oss ett namn, men innebär det att historien nu är över? Vi går igenom den historiska dagen i det här avsnittet av Aftonbladet Daily.