Marias barnbarn vet inte att hennes föräldrar är döda

Uppdaterad 2022-05-10 | Publicerad 2022-05-04

BORODJANKA. ”Åh mina kära, mina små fåglar”.

Maria Mykytivna, 77, gråter förtvivlat.

Av hennes dotter och svärson finns inget kvar.

Följ ämnen
Ukraina

Hon pratar snabbt och ivrigt, med en slags provocerad uppgivenhet.

Sorgen sveper sig fram som en kraftig vind.

Maria Mykytivna, 77, har förlorat i princip allt.

Och hon vill att alla ska veta.

Redan den 28 februari såg hon stridsvagnar rulla på storgatan i förstaden Borodjanka, knappt fem mil utanför Kiev.

Den 1 mars klockan 15.45 skedde den enorma explosionen mot lägenhetskomplexet.

– Jag var hos grannen, vi gömde oss i källaren. I samma hus, längst ut i samma länga, bodde min dotter och hennes man. Så hörde jag en hög smäll.

Hon tog sig ut och såg förödelsen.

”Bomben”, som hon kallar den kraftiga missilen, hade slagit ner i exakt den del där dottern Alena Khukhro, 40, och svärsonen Sergej Khukhro, 45 bodde. Av den delen av huset återstod bara en stor krater.

Bilarna på innergården stod i brand. Husen, även Marias egen lägenhet, var svarta av sot och rök. Kolrester till balkonger rasade ner från de skadade byggnaderna.

Maria sprang mot resterna av byggnaden för att hitta sina barn, som hon kallar Alena och Sergej.

Då dök flera beväpnade män i militäruniform upp runt hörnet.

– Jag grät och sa: hjälp mig, snälla, mina barn är där! De svarade: "Om du inte går härifrån kommer vi att skjuta dig".

Hon sprang därifrån, in i ett skyddsrum i ett hus över gården, och kunde ta sig ut först nästa dag.

Då för att evakueras västerut.

Det skulle dröja till april innan hon fick återse Alena och Sergej, på ett bårhus över åtta mil söderut.

Detta är en av många berättelser om den ryska invasionen som terroriserat Kiev Oblast, regionen med flera förstäder utanför huvudstaden.

Det finns därför en geografisk aspekt som behöver berättas, ett sammanhang.

Borodjanka, en liten by med knappt 15 000 invånare, har nämligen en strategisk placering på den ukrainska kartan.

Det gjorde orten till en logistisk knutpunkt för den ryska konvojen, när den färdades från Belarus, via Tjernobylområdet och söderut med målet att inta Kiev i slutet av februari.

Borodjanka blev ryssarnas mördarmotorväg.

Grannorten Butja, söderut, blev helvetet där de parkerade.

Maria Mykytivna i det som finns kvar av lägenheten.

Omfattande ryska luftangrepp och artilleribeskjutning drabbade båda platserna hårt.

Och kort efter att massakern upptäcktes i Butja den 1 april kom president Volodymyr Zelenskyj med ett om möjligt ännu värre besked:

– De har börjat söka igenom ruinerna i Borodjanka. Det är mycket mer fasansfullt där, med ännu fler offer för de ryska ockupanterna, sa han.

Bårhuset i Butja var då redan överfullt. Totalt 419 kroppar har nu hittats i den förstaden.

Maria Mykytivna fick därför åka hela vägen till Fastiv, sydväst om Kiev och åtta mil från Borodjanka, för att identifiera kvarlevorna av Alena och Sergej.

Nästan en och en halv månad efter deras död kunde begravning ske.

Exakt hur många som dödats i Borodjanka vet man ännu inte.

Grannfamiljen till Alena och Sergej, som bodde på våningen över, har exempelvis ännu inte hittats.

Maria har åtminstone en gravplats att besöka.

Även om det gör ont.

Hon orkar inte stå upprätt när hon närmar sig de två jordhögarna, som hon försökt göra fina med blommor.

Hon faller, bokstavligt talat, ner i gråt:

– Mina barn, mina barn, gnyr hon om och om igen.

– Åh mina kära, mina små fåglar.

Hon lägger sig på jordhögarna, kysser dem, torkar tårarna. Snabbt tränger nya fram igen.

– Vilken fin och fantastisk familj ni var. Vad händer nu? Ni lämnade era barn till mig…

Barnbarnen ja.

Den yngsta dottern, tio år gammal, vet ännu inte att föräldrarna är döda. Hon och storebrodern, sexton år, flydde till Polen med farmor när kriget kom.

– Vi måste berätta för henne. Hur ska vi kunna göra det? Hur ska barnen leva utan sina föräldrar? säger Maria och gråter igen.

– Sonen vet, han bara gråter.

Maria har nästan ingenting kvar.

Bara sonen, Vyacheslav, 57, och hon, finns kvar av familjen.

Maken dog för flera år sedan.

Hemmet är förstört.

Dottern, som brukade förgylla hennes pensionärsdagar, vilar i frid med sin make i en av alla nya gravar i Borodjanka.

– Jag önskar att det var hon som lade blommor på min grav istället.