Hölls som gisslan i Syrien – berättar om fångenskapen

Av: Staffan Lindberg

Publicerad:
Uppdaterad:

Niclas Hammarström och Magnus Falkehed hölls som gisslan i Syrien: Jag var så himla skraj

1 av 8 | Foto: PRIVAT
Magnus Falkehed och Niclas Hammarström återförenas på hotellet i Beirut, Libanon.

De satt instängda i en mörk källare i Syrien – ­utan att veta när de skulle få mat eller vatten nästa gång.

Eller om de skulle få leva en dag till.

Nu kommer journalisterna Niclas Hammarström och Magnus Falkeheds bok om tiden som gisslan.

– Varje gång vi hörde steg i korridoren eller en nyckelknippa skramla så stannade hjärtat, säger Niclas Hammarström.

I november 2013 kid­nappades fotografen Niclas Hammarström och reportern Magnus Falkehed av okända män i Syrien.

De släpptes 46 dagar ­senare och kunde återförenas med sina familjer.

I nästa vecka kommer ­boken om tiden i fångenskap, ”I dag ska vi inte dö”.

Den handlar om för­lamande ovisshet och skräck. Men också om ­kärlek och längtan.

– Det har varit skönt att få berätta vad som verkligen hände i Syrien, säger Niclas Hammarström.

Vi möts på förlagets ­vackra kontor mitt i Stockholm. Solen glittrar i Strömmen och helvetet i Syrien tycks långt borta. Men Niclas och Magnus glömmer inte sin tid som gisslan.

– Jag var så himla skraj, som en ­gitarrsträng i 46 dagar, säger Magnus.

Kröp ut ur cellen

Redan första dagen i fångenskap började de planera sin flykt.

De skulle smyga ut ur ­cellen. Röra sig framåt på natten och gömma sig på dagen.

Följa kompassen västerut, mot ­säkerheten i Libanon.

En natt kom två vakter in. De slet av sina huvor och ­stirrade, med händerna bakom ryggen som om de höll i vapen.

– Det var ett av de mest skräckinjagande ögonblicken i mitt liv, säger Magnus.

– Vi bestämde oss för att ge oss av genast.

Nästa dag kröp Niclas Hammarström ut genom en öppning i cellen och kom in i ett garage. Han bröt upp den tunga porten och såg dagsljuset strömma in.

I samma sekund rullade en lastbil över gruset.

Skulle han dra igen ­porten och smyga tillbaka? Eller fortsätta?

– Jag går fram och öppnar bildörren. Mannen greppar sin kalasjnikov och jag måttar ett slag, säger Niclas.

– Jag vet inte vad jag ­tänkte. Det var vi eller han.

Fler män dök upp. Niclas blev skjuten i benet. De ­följande dagarna blev båda svårt misshandlade.

I efterhand tror de att flyktförsöket påskyndade deras frigivning.

Lovat att inte åka

De släpptes i januari 2014. Båda började jobba igen kort efteråt. Niclas Hammarström har under året rapporterat om ebola i Liberia och följt kriminella i Honduras.

Vad säger din familj om att du fortsätter att resa till farliga länder?

– Före Syrien så kunde jag bara säga: på måndag åker jag och är borta några veckor. I dag rådfrågar jag alltid min sambo Anna.

Du har sagt att du gärna skulle vilja resa tillbaka till Syrien.

– Absolut. Men jag har ­lovat familjen att inte åka.

Ni är båda pappor mitt i livet och skulle kunna välja säkrare jobb. Varför lockar livsfarliga platser?

– Vi kan sitta en halv­timme och prata om alla fina­ skäl, som att förbättra världen, säger Magnus.

– Men självklart finns det en personlig drivkraft som är jättestark.

”Det kunde varit vi”

För en vecka sedan greps den svenske frilansjournalisten Joakim Medin i Syrien. Landet fortsätter att ­vara en livsfarlig plats för journalister. Och alla andra.

– Det var en stor lättnad att Joakim Medin inte hade kidnappats. Men det är tungt att följa allt som händer i Syrien, säger Magnus Falkehed.

Vad tänker ni när ni ser bilder på journalister som avrättas av IS?

– Att det kunde ha varit vi, säger Niclas.

Er bok handlar mycket om den skuld ni kände mot era familjer när ni satt fångna?

– Den har tagit lång tid att bearbeta. Jag försöker att ge tillbaka allt jag kan nu, säger Niclas.

– Skuldkänslorna är inte lika förlamande som när vi satt i källaren, säger Magnus.

– Kanske för att familjen tog emot med öppna armar. De sa att de var stolta över det vi hade gjort och det kändes fantastiskt.

Hur har du förändrats som människa?

– Jag har nog blivit lite mer av en curlingpappa. Jag går upp och pressar apel­siner på morgonen till ungarna. Och följer min fru till jobbet, säger Magnus.

”Försöker inte älta”

Varje gång han hör sms-plinget från en Nokia-­mobil, som kidnapparna ­hade, rycker han till. Och varje kväll när Niclas ­Hammarström ska sova känner han smärtan i benet efter skottskadan.

– Jag försöker att inte älta det som har hänt, säger ­Niclas.

Boken är en fin skildring av er vänskap. Tänkte ni så när ni skrev?

– Niclas vet exakt alla ­mina dåliga och bra sidor, in i minsta cell. Han ser rakt igenom mig, säger Magnus.

– Även om vi inte känt varandra så länge så är vår vänskap så himla djup i dag. Du ringde mig på nyårs­afton för att du ville säga hur glad och lycklig du var att vara hemma­, säger Niclas.

Att skriva boken har tagit nästan all vaken tid det sista året.

– Jag ser fram emot att ställa in den i bokhyllan, ­säger Magnus­.

– Få ett avslut, så att jag kan börja leva igen.

Publicerad: