Även om året startat illa så var det inte bättre förr
Jaha, det hade kunnat börja bättre.
2020 alltså.
Nyss sköts en man ute vid Kvarnbolund.
Och så var det en som höggs i ryggen vid gamla Mikaelskyrkan några hundra meter från min lägenhet.
Och så har vi dårfinkarna som ägnar sig åt ett slags förlängt nyårsfirande längs Råbyleden.
Bilderna därifrån påminner mig om hur det såg ut i min favoritstad Beirut för inte alltför länge sen.
Så året har startat illa.
Hur ska det sluta?
Ja, säg det.
Men egentligen är det inte värre än vad det brukar vara vid andra årsskiften.
Det viktigaste är väl hur året kommer att sluta.
Fast, visst är det märkligt hur det har blivit.
Såna som är så urgamla som jag kommer ihåg när Uppsala var känt för Domkyrkan, Universitetet och Fyrisån.
Och att man gjorde senap här.
Det fanns i princip en kändis: han hette Pelle Svanslös.
Gängkriminaliteten fanns förvisso också: den utgjordes av Elaka Måns och hans ja-sägande underhuggare Bill och Bull.
Men det vore mig främmande att hävda att tillvaron var bättre då. Eller enklare.
Livet har nog aldrig varit bättre förr. Eller enklare. För någon.
Det har alltid varit här och nu som gäller. För alla. Hela tiden.
Och även om vi också har våra "utsatta områden", så är jag naiv nog att tro att saker och ting kommer att bli bättre. Även i den här stan.
Hur det kommer att gå till har jag dock ingen aning om. Det har nog ingen annan heller.
För hade man haft det så hade problemen redan varit lösta.
Men det finns gott om goda krafter i stan – och de goda krafterna vinner alltid.
Åtminstone för det mesta.
Uppsala genomgår en enorm utveckling. Häpnadsväckande rentav. Stora delar av stan förvandlas snabbt till oigenkännlighet och man bli lätt förvirrad när man cyklar omkring i sina gamla favorittrakter och inte känner igen – någonting.
Men det är inget nytt det heller. Det är faktiskt inte så länge sedan kossorna gick och betade vid Luthagen eller bortanför Vaksala torg.
En stad som inte förändras och växer tappar snart sin dynamik och förtvinar.
Men visst, det kan kännas kymigt.
Eller som den gamla Uppsalastudenten Karin Boye skrev 1935 – när läget i världen inte heller var så rasande roligt: ”Det gör ont när knoppar brister”.
Min farmor Kristina, född 1877 (!), tolv år efter amerikanska inbördeskriget, var en djupt troende kvinna.
Hon levde sitt liv uppe i Övre Ådalen och hennes uppväxt var inte enkel. Den var fattig och torftig. Den var svår. Svår på riktigt.
Kristina hade lika gärna kunnat ha varit född på 1600-talet. Eller ännu tidigare.
Hon hade en bonad hemma på köksväggen. På den stod det:
”Gårdagen är förbi.
Om morgondagen veta vi intet.
I dag hjälper Herren.”
Inte för att jag är särskilt religiös.
Men ungefär så ligger det till.
Det ska nog ordna sig det här året också.
Se vad som händer i Uppsala | Evenemang