”I perioder har jag tänkt: Är det här jag hör hemma?”

Mamma från Angola, pappa från Skåne, född i Pakistan.

Irene Ekelund har bott på flera platser runt om i världen, men det är i Värmland hon känner sig som mest hemma. Även fast hon ibland undrat om hon verkligen passar in där.

I ditt pass så står det att du är född i Pakistan. Berätta, hur länge bodde du där?

– Mina föräldrar bodde i Pakistan när de väntade mig, så jag är född där. När jag var tre månader flyttade vi till Skåne eftersom pappa är skåning. Sen var vi en sväng i Bosnien. Min pappa jobbade för FN, så vi har bott på många ställen. Min bror är exempelvis född i Israel.

Hur träffades dina föräldrar?

– De träffades i Angola. Min pappa jobbade och levde där. Och så mötte han min mamma och de började prata med varandra, på portugisiska. Typ så.

Men du är uppvuxen i Karlstad?

– Ja, Värmland är hemma för mig. När jag var runt fem år skilde sig mina föräldrar. Mamma, jag och mina syskon flyttade till lilla Kil i Värmland, och där träffade mamma min styvpappa Sven. Det är honom som jag är uppvuxen med. Så nu är vi en ganska stor familj: det är jag, min bror, två systrar och sen en syster och bror på min styvpappas sida. Vi lämnade Kil och flyttade till ett stort hus i Karlstad. Det var jämt kaos hemma med alla oss, men mysigt, haha.

Hur var det när du växte upp, området ni bodde i?

– I Kil bodde vi i ett mer mångkulturellt område. Då såg man folk som såg ut som en själv. Men i villaområdet i Färjestad var det inte många som jag, eller som hade föräldrar som kom från andra länder än Sverige. Varken där vi bodde eller i skolan. I perioder har jag tänkt: Är det här jag hör hemma? Jag kände mig lite som en outsider. Man vet att man inte är som alla andra. Man har inte samma hår som alla andra och folk ska pilla på de för att det är fluffigt. Och ställa frågor.

Vad var det för frågor?

– Många inom idrotten frågade ofta när jag var yngre: ”Är du adopterad?”. Och nej, det är jag inte. Jag vet inte om det är för att de kanske inte träffade bägge mina föräldrar. Det var mest Sven som följde med mig på träningarna, och han är ju vit. Eller för de googlat mig. När man gjorde det förut stod det: Irene Ekelund är adopterad.

Hur reagerar du på det?

– Ungefär samma som de som ställer frågan: ”Var kommer du ifrån – egentligen?”. Det är mest tröttsamt.

Har du någon gång blivit ifrågasatt inom friidrotten?

– Om vi ser på svenska landslaget så är vi flera som är mixade eller kommer från andra länder. Just jag har varit väldigt skonad från rasism och påhopp, men jag vet att det händer. Jag minns en händelse för två år sen på Finnkampen. En tjej i blågul tröja skulle tävla och en person i publiken ställde sig upp och skrek: ”Åk hem, du är inte svensk!”. Då tävlar hon för landslaget och är född i Sverige. Det är hemskt.

Vad tänker du då?

– Jag kan undra vad personer egentligen tänker. Tänker om oss som inte är blonda och blåögda. Ska vi alla åka hem?

Varför vill du vara med i det här projektet?

– Som mix är man lite mitt emellan. Alltid. På vita sidan är man svart. På svarta sidan är man vit. Det känns bra att lyfta den grejen. Att vi bara svävar och acceptera att det är så. Vi kan vara i två rum och vi ska vara tacksamma. Men det kan vara en svår balans att vara mixad.

Hur menar du?

– Småsaker i vardagen. Man får mycket frågor. Och ofta känner jag bara: Kan jag bara få vara mixad, svensk. Bara jag. Samtidigt som vi svävar mellan olika kulturer får vi också uppleva just flera kulturer. Vi är inte fast i en. Jag tror det gör en mer öppen för hur andra kulturer är, att det finns en nyfikenhet och större acceptans. Om jag åker någonstans vill jag verkligen uppleva det landet, och dess kulturer.

På tal om att resa, har du varit i Angola?

– Jag har aldrig varit där. Men jag älskar maten, jag är uppvuxen med den. Alla säger att jag måste åka dit, och visst, det vill jag. Någon gång. Men jag är ju svensk. Och hemma för mig är här. Ingen annanstans.

Text: Nicole Gustafsson, Mysia Englund Foto och video: Magnus Wennman Videoredigering: Mysia Englund, Nicole Gustafsson, Filip Meneses Onlineredaktör: Stefan Sköld  Digital redaktör: Sofia Boström Design/UX: Daniel Kozlowski Utveckling: Ulrika Andersson, John Carehag  Redaktionell utvecklings­chef: Titti Jersler Editionschef: Mia Carron