”Jag kan smälta in i vita rum”

Ina Lundström har sällan fått frågan var hon kommer i från. Något hon tyckte var skönt som ung, när hon bara ville smälta in och vara som de andra runt omkring henne.
I dag ser hon stor styrka i att ha flera ursprung och värnar om att ge sin dotter tillgång till den indonesiska kulturen.

Varför tackade du ja till att vara en del av projektet MIX?

– Jag tycker att det är så himla spännande och något som jag har funderat på så jävla länge. Jag har egentligen inte pratat med någon om hur det är att vara mixad. Kanske för att mina vänner som är uppvuxna i andra länder, eller som har två föräldrar från andra länder än Sverige, har större ”problem”.

Hur menar du?

– Jag är liksom white passing, jag kan smälta in i vita rum på många sätt. Så ibland kan jag känna att jag inte kan prata om hur min kultur har påverkat mig. Det är inte min plats att säga. I 90 procent av alla sammanhang tror jag inte att folk ser mig som något annat än svensk, baserat på mitt utseende. Kanske samiskt påbrå eller finskt. Men så är det inte för min bror. Vi är helsyskon men han är mycket mörkare än vad jag är. Ingen skulle se honom som helsvensk.

Att du och din bror inte har samma hudfärg, hur har det påverkat er?

– Om man ska vara hobbysociolog tror jag inte att min bror har haft samma möjligheter som jag har haft när det kommer till att bryta mot normer och så. Om jag hade gått runt i trasiga jeans och betett mig allmänt uppkäftigt, som kids gör, hade ingen reagerat. Men min bror, som redan är totalt normbrytande i sitt utseende, skulle ju få ett annat bemötande.

Var det något som du reflekterade över när ni växte upp?

– Under en period i mitt liv ville jag inte att någon skulle veta att han var min bror. Jag kunde passera i alla sammanhang så länge han inte var bredvid mig. Men när det plötsligt kom en person med svart hår som var min bror, gjorde ju det även mig utländsk. Jag ville bara vara som alla andra. Dessutom heter han Wangko. Även om mitt namn, Ina, inte är så vanligt i Sverige så är det ju också white passing. Men om man ska glida under radarn i det svenska samhället så finns det bättre namn att ge till sitt barn än just Wangko. Det skojar vi väldigt mycket om.

Hur såg din närmiljö ut när det kommer till mångfald när du växte upp?

– Min närmiljö var väldigt vit. En period bodde vi i ett villaområde utanför Göteborg där alla som hade något utländsk påbrå fick n-ordet framför sitt namn. Inklusive min bror. Jag fick ju aldrig det. Däremot kunde folk göra ”mamma är kines, pappa är japan”-grejen till mig. Jag vet hur snabbt friheten begränsas när man kan sättas i en kontext av att inte vara helt svensk i Sverige. Under en lång period tyckte jag att det var jättepinsamt att vi åt annorlunda mat och hela den grejen. Jag ville inte att folk skulle komma hem till oss. Vi hade verkligen ett väldigt indonesiskt hem. Min pappa, som är helsvensk från Borås, är Sveriges första wigger, om man kan vara det i relation till Indonesien. Han har alltid gått runt i sarong och hävdat att vi är indoneser, att vi inte kan bli mätta om vi inte äter ris, haha. Han kan flytande indonesiska och har alltid varit engagerad i indonesiska föreningen. Men vi, jag och min pappa, kan ju välja när vi vill vara en del av det indonesiska. Och när vi inte vill vara det. Och det kunde jag ju bara göra så länge min bror, eller min mamma, inte stod bredvid mig.

Ni reste mycket när du var liten. Berätta!

– Vi bodde i Kuala Lumpur under ett år. Det är ju en mångkulturell miljonstad där du på samma gata hittar en halalrestaurang, en vegansk indisk restaurang och en kinesisk restaurang som serverar fläsk. Under den tiden var jag på alla typer av olika religiösa ceremonier, med alla typer av olika familjer och man kände att det var en stor värld. Vi reste även till Holland två gånger per år eftersom mina morföräldrar bodde där. Min morfar är holländare men har bott mycket i Indonesien. Så resorna till mormor och morfar var som resor till Indonesien.

Hur menar du då?

– När vi skulle åka hem från Holland fyllde vi inte bilens bagageutrymme med… vad fan äter man i Holland? Äpplen? Nä, vi fyllde bilen med det vi hade handlat i de indonesiska affärerna som fanns i Holland på 1980- och 1990-talet. Hinkvis med sambal!

– Men jag pratade holländska med mina morföräldrar. Den äldre generationen i Indonesien kan ju fortfarande väldigt ofta holländska. Så även om jag har varit i Holland väldigt mycket så har det egentligen bara varit ett språk, inte en kultur. Indonesien har på alla sätt varit en närvarande kultur. I inredning och framför allt – mat. Jag kämpade med att komma på en enda holländsk maträtt, liksom. Jag vet att det finns några men det är ingenting vi någonsin har tagit del av. Det enda jag känner för Holland är att jag hejar på dem i fotbolls-VM. Det är ju en bra deal jämfört med att heja på Indonesien.

Vad svarar du om någon frågar var du kommer ifrån?

– Göteborg! Min identitet är alltid Göteborg först. Men jag svarar ”Indonesien” om någon frågar med syftet att ta reda på vad som inte är svenskt med mig. Och jag svarar nog ”svensk” när jag är i Holland och i Indonesien.

Vad ser du för fördelar med att vara mixad?

– Det finns väldigt många fördelar. Det är omöjligt att vara mixad och inte ha ett lite bredare perspektiv på vad som är normalt i olika situationer. Den öppenheten är en enorm fördel. Man har den utan att tänka på det. Det bara är så! Det var viktigt för mig att min dotter också skulle få ta del av den indonesiska kulturen. När vi åker till Indonesien är det självklart för henne att alla gör saker på olika sätt. I den delen där min mamma växte upp äter man hundar under vissa högtider. Att kunna ta in den informationen redan som barn, och inte följa upp med att säga att ”det här är fel”, är en jävla gåva. Och då har vi även en hund här hemma som vi curlar skiten ur.

Berätta mer om din dotter och om hur hon ser på sitt asiatiska påbrå?

– Framför allt så syns det på henne att hon har asiatiskt påbrå. Hon har också blivit kallad kines, i ett nedsättande syfte, av folk i skolan. Det har även hänt utomlands, att folk tycker att hon ser mer asiatisk ut än vad jag gör. Men bilden av Östasien har ändrats så sjukt mycket. Min dotter har växt upp med K-popidoler och en massa influencers därifrån. Hon har också en medvetenhet om vad det finns för typ av fördomar om asiatiska människor, som jag inte hade i hennes ålder. I hennes flöde finns det ju ingenting som inte är ett budskap. Det är protester, demonstrationer, amerikansk politik, rasism. Hon tycker att det är ashärligt att jag lagar gado gado, satay och annan indonesisk mat framför hennes polare. Hon skäms inte över det, som jag gjorde. Trots att hon är tonåring, haha.

Text: Nicole Gustafsson, Mysia Englund Bild och video: Magnus Wennman Videoredigering: Mysia Englund, Nicole Gustafsson, Filip Meneses Onlineredaktör: Stefan Sköld  Digital redaktör: Sofia Boström Design/UX: Daniel Kozlowski Utveckling: Ulrika Andersson och John Carehag  Redaktionell utvecklings­chef: Titti Jersler Editionschef: Mia Carron