”När jag var liten ville jag byta namn till Micke”

I dag är han är en av Sveriges mest kända kockar. Men i grundskolan kunde ingen uttala Tareq Taylors namn.

När han skulle ut på arbetsmarknaden var det ingen som ville anställa honom – förrän han började ljuga om sitt namn.

– Jag började presentera mig som Peter.

Tareq Taylor. Berätta om ditt namn!

– Mitt fullständiga namn är Tareq Frank Taylor Daodi. Tareq Daodi är från min palestinska sida. Frank Taylor är från min mammas sida, min morfar är engelsman. Mitt namn var aldrig ett problem förrän jag började skolan. Det var ingen som visste hur man skulle uttala det. Man ville alltid göra om det till något som var löjligt eller dumt.

Hur kändes det?

– När jag var liten ville jag byta namn till Micke eller något liknande. Min mamma sa alltid att jag skulle vara stolt över mitt namn, vilket jag blev! Men när jag presenterade mig som Tareq när jag sökte jobb i början av min kockkarriär, var det många som sa att tjänsten redan var tillsatt. Jag började att presentera mig som Peter. Då fick jag alltid komma på intervju. Men annars har jag aldrig behövt stå ut med någonting egentligen. Ingen har kallat mig för några glåpord. Jag är sjukt privilegierad i alla de avseenden. Jag är för det första man, för det andra är jag vit. Jag har aldrig behövt stå ut med någonting egentligen. Inte förrän jag blev lite känd.

Berätta om din mix.

– Jag har aldrig upplevt mig själv som mixad. För mig är det bara ett naturligt tillstånd att vara i. Jag har aldrig definierat mig som varken palestinier, svensk eller något annat. Som ung rörde jag mig mellan tre olika världar hos mamma, pappa och mina morföräldrar. Mamma var hippie, pappa levde med den kulturen som han kommer ifrån, i Palestina. Mina morföräldrar, som jag bodde mycket hos, levde väldigt brittiskt och konservativt. Jag kände mig hemma på alla tre ställen.

På vilket sätt kände du dig hemma?

– Hemma hos mamma var det mycket sång och musik. Det var väldigt fritt, jag fick göra precis vad jag ville. Hon var väldigt stöttande och det fanns inga krav på hur man skulle se ut. Hon lät håret växa på mig och min bror för att hon tyckte att det var vackert och härligt. Hos pappa var det helt annan mat och en helt annan kultur. Pappa har inte varit en hardcore troende muslim, men han kommer från en muslimsk kultur. Hans hem var alltid öppet och det sprang folk in och ut hela tiden. Dörren var aldrig låst och det stod mat framme hela tiden.

Och hos mormor och morfar Taylor?

– Där var det mer att vi skulle vara snäll och sitta stilla. Lyssna på morfar som berättade historier och titta i fotoalbum. Vilket vi älskade! Allting var väldigt välstruket med slips och tweed. Om det var flera personer som skulle äta middag, då dukades det i matsalen. Mormor dukade även alltid innan vi gick och lade oss. Då visste man vad det skulle bli för frukost. Om det fanns kniv och gaffel visste man att det skulle bli ägg och bacon! De tre världarna var helt olika men jag kände mig lika bekväm överallt. Ju äldre jag har blivit desto mer har jag insett vilken rikedom det är att ha tillgång till alla dessa kulturer.

Var träffades dina föräldrar?

– De träffades i Malmö. Pappa var här och jobbade. Jag kan inte så mycket om deras historia men pappa har berättat att de delade en fantastisk kärlek. När de hittade varandra så var det de två mot världen. Pappa var väldigt ung när han kom till Sverige och var en av de få araberna i Malmö. Men han upplevde aldrig att han blev utpekad på grund av sin bakgrund. Första gången han blev kallad för ett glåpord var samma år som Sverigedemokraterna gjorde sin entré på den politiska scenen. Någon rullade ner rutan på en bil och skrek till pappa att han skulle åka hem.

Har du upplevt något liknande?

– Nej, inte på det sättet. Jag tror att det är en hårdare värld vi lever i nu där det är lättare för folk att öppna käften och säga nedsättande saker till andra människor. Det kan mycket väl vara så att toleransnivån på vad som är tillåtet att kalla någon annan har ökat. Jag reagerade starkt på det jag hörde Sverigedemokraterna säga då. I dag kan egentligen alla partier säga det Sverigedemokraterna sa när de kom. Och Sverigedemokraterna kan pusha det ytterligare.

Du, din pappa och bror åker ner till din pappas hemstad Jerusalem i tv-programmet ”Tareq Taylors matresa” där ni reser runt i landet och lagar mat ihop. Hur har tittarna mottagit programmet? Har du fått någon respons från andra svenskar med mixad bakgrund?

– Jag har fått så mycket mejl och meddelanden. Det ligger en hel hög med brev som är skickade till mig hemma, det är helt fantastiskt! Jag har suttit och lipat när jag har läst allt, folk har berättat så ingående sina egna historier. Många berättar just den historien som jag och min familj berättar i programmet, att de har en förälder från ett annat land som de inte har besökt. Men det kan också vara ett land där man har haft en partner eller en annan anknytning på något sätt.

Varför gjorde du den resan? Vad betydde den för dig?

– För mig var det en del som inte var utforskad. Därför var det enormt viktigt för mig och min bror att se pappa i sitt rätta element och förstå var han kommer ifrån. Var kommer alla hans värderingar ifrån? Vilken miljö är han uppvuxen i? Vad har format honom? Det har gett en enorm mycket större förståelse för honom som person och sätter väldigt många pusselbitar på plats. För mig har det varit en av de absolut viktigaste resorna som jag har gjort. Att resa in i något som representerar någon annan. Men som också är en del av mig.

Text: Nicole Gustafsson, Mysia Englund Foto och video: Magnus Wennman Videoredigering: Mysia Englund, Nicole Gustafsson, Filip Meneses Onlineredaktör: Stefan Sköld  Digital redaktör: Sofia Boström Design/UX: Daniel Kozlowski Utveckling: Ulrika Andersson, John Carehag  Redaktionell utvecklings­chef: Titti Jersler Editionschef: Mia Carron