Irene, 68, dog av sina cellgifter – hade kunnat undvikas genom blodprov
Uppdaterad 2022-05-02 | Publicerad 2022-05-01
Irene Chapple, 68, genomgick en lyckad canceroperation i somras.
Lättnaden och lyckan var stor – men bara tre månader senare dog hon av sina cellgifter.
– Om sjukhuset hade tagit ett blodprov på henne hade de sett att hon inte tålde behandlingen, säger dottern Linda Olander.
I augusti 2021 hade Irene Chapple, 68, från Malmö just genomgått en lyckad operation på Skånes universitetssjukhus.
Cancern i tarmen var borta och den förlamande oron som följt henne hela sommaren hade äntligen släppt. Nu kunde hon planera för framtiden igen. För allt hon drömt om efter sin pension.
– Beroende på hur operationen gick skulle hon få en stomi på magen. ”Då kommer jag inte kunna resa utomlands igen”, brukade hon säga. Hon älskade att resa. Därför blev hon så lättad när hon vaknade upp och såg att hon sluppit det, säger dottern Linda Olander.
Efter det återstod endast en cellgiftsbehandling – en cytostatikabehandling med tabletter för att minska risken för ett återinsjuknande.
– Hon mådde väldigt bra efter operationen och återhämtade sig snabbt. Läkaren sa att de brukade sätta in cellgifter i förebyggande syfte, säger Linda.
Behandlingen började den 11 oktober och skulle pågå tio veckor. I sin almanacka ringade Irene in den 26 december 2021.
”Avslutar min cellgiftsbehandling”, stod det skrivet i den lilla rutan.
Men Irene fick aldrig uppleva den dagen.
Hade överlevt utan cellgifterna
Överläkaren Jakob Eberhard, onkolog på Sus, säger att ett blodprov antagligen hade kunnat förhindra Irenes död.
Provet visar om en cancerpatient tål sina cellgifter eller inte – något som inte togs på Irene inför hennes behandling.
– Hade hon klarat sig om hon inte fått cellgifterna? Ja, det hade hon. Hade hon överlevt om hon avbrutit sin behandling tidigare? Ja, det hade hon sannolikt. Under hur lång tid en behandling ges är förstås viktigt i sammanhanget.
Från 2020 rekommenderar Läkemedelsverket att blodprovet ska tas på alla cancerpatienter före en viss typ av cellgiftsbehandling påbörjas. Vid det laget hade endast Uppsala och Göteborg infört den rutinen.
– Jag har jobbat för att testet skulle införas på bred front, men sådant tar tid och sjukhusen måste ta flera logistiska, vetenskapliga och hälsoekonomiska aspekter i beaktande när de ska införa en ny metod. Men sedan kom det här dödsfallet, säger Jakob Eberhard.
Efter Irenes död beslutade även Region Skåne om att följa Läkemedelsverkets rekommendationer om testet.
Från och med den 1 december, en dag efter Irenes begravning, testas alla cancerpatienter i Skåne före de får sin cellgiftsbehandling.
Blev allvarligt sjuk – läget försämrades snabbt
Linda Olander, Tina Coloma och James Chapple minns sin mamma med värme och en stod saknad. De har tidigare pratat med Sydsvenskan som också rapporterat om Irenes död.
– Hon pratade med en så härlig norrländska som gjorde intryck på alla. Hon var en frisk fläkt, alltid glad och sprallig och väldigt stark och självständig, säger Linda.
Men den pigga, glada och starka Irene förändrades snabbt av sina cellgifter. På bara några dagar blev hon allvarligt sjuk.
– Hon ringde till sjukhuset och berättade om sina symtom men ingen tog henne på allvar. Hon ville inte oroa någon och kanske var hon inte heller ärlig med hur dåligt hon mådde. Men varför inte ta in en patient en gång för mycket, i stället för en gång för lite? säger Linda.
Och läget blev snabbt sämre. Irene hade svårt att äta och svälja och fick blödningar i munnen. När James en dag besökte sin mamma var hon för trött för att gå.
– Hon kunde knappt prata. När min bror gick dit för att se efter hur hon mådde kom hon krypande på golvet. Då såg vi till att hon fördes till akuten, säger Linda.
Sjukhuset skriver Lex Mariaanmälan
Irene blev inlagd på Sus och sedan på iva – men ingenting hjälpte. En läkare förstod till slut att det var cellgifterna som gjorde henne dålig. Han såg till att ta ett blodprov för att se om hon tålde dem – men då var det redan försent.
Den 15 november, en månad efter att Irene påbörjat sin behandling, dog hon av sina cellgifter.
– När hon blev inlagd hade man en förhoppning om att hon skulle bli bättre. Hon skulle ju bara genomgå en standardbehandling. I stället blev hon bara sämre och sämre. Hon fick ett ovärdigt och plågsamt slut, säger Linda.
Efter Irenes död har Sus gjort en intern utredning. Man har även påbörjat en Lex Mariaanmälan till Inspektionen för vård och omsorg.
Linda: Testet hade räddat hennes liv
Barnen beskriver Irene som familjens trygga punkt – den som alltid tänkte på alla andra och alltid ställde upp.
– Vid högtider var hon så traditionell och ville att man skulle samla familjen. Hon var den som höll ihop oss, kärnan i vår familj. När vi städade hennes hem såg vi att hon hade köpt julklappar och presenter till alla barnbarnen och nästan alla barn, säger Linda.
I stället för att samlas hemma hos Irene över påsken träffades familjen på minneslunden för att fira hennes födelsedag.
Den 2 april skulle hon ha fyllt 69.
– Om de hade tagit in henne till sjukhuset tidigare och tagit testet på henne hade hon levt i dag. Det är det som är så tragiskt, att ett blodprov hade räddat hennes liv, säger Linda.
– Det sista vi sa till mamma var att vi skulle kämpa för henne, att vi skulle berätta hennes historia. Vi hoppas att det kanske kan hjälpa andra som drabbats av det här och förhindra att det drabbar fler, säger James, Linda och Tina.