Priset för befrielsen av västra Mosul kommer att bli extremt högt

Äntligen har östra Mosul tömts på terrorister.

Nu riktas kanonerna över floden Tigris – och människorna på den västra sidan kan bara vänta in den blodiga befrielsen.

Spelar det någon roll vilka ord vi sätter på deras lidande?

Det massiva slaget om Mosul inleddes i oktober. Men trots att den irakiska armén har stöd av amerikanskt stridsflyg har offensiven mot terrorgruppen IS gått plågsamt trögt.

Män, kvinnor och barn har dött – i tusental.

I veckan förklarades östra Mosul äntligen fritt från IS terrorister. Nu intar de segerrusiga irakiska soldaterna byar norr om Mosul medan IS använder bulldozers för att förskansa sig på den västra sidan.

Är vi halvvägs genom slaget?

Mycket talar för att västra Mosul blir en än värre mardröm för den irakiska armén. Runt 750 000 tros sitta fast i de täta, gyttriga stadskvarteren, som mänsklig gisslan. Terroristerna kommer att strida från varje hus. Samtidigt går det inte att utesluta att IS försvar vid någon punkt knäcks och kollapsar.

Ingen vet.

I december kunde jag själv se krigets brutala verklighet på plats i Mosul. Iraks premiärminister Haider al-Abadis löfte, att staden skulle vara befriad före nyår, sköts sönder framför oss. Allt medan civilbefolkningen fyllde fältsjukhusen och befrielsen dröjde.

Domedag eller befrielse?

Kan man ens säga ”befrielsen”?

Frågan väcks när jag läser den legendariske brittiske korrespondenten Patrick Cockburns sågning av oss utrikesjournalister i London Review of Books i veckan. Cockburn jämför rubrikerna i västerländska medier om Mosul med dem från slutstriderna om östra Aleppo i december.

I det ena fallet har vi den irakiska regeringsarmén stödd av amerikanskt flyg, i det andra den syriska armén stödd av ryskt.

I det ena fallet talade medierna – enligt Cockburn – om ”befrielse”, i det andra skrek vi ut att det handlade om ”undergången” och ”domedagen”. Utan att alltid ha täckning för våra påståenden.

När NBC News rapporterade att 40 civila bränts till döds i östra Aleppo angav man som enda källa ”arabiska medier”, enligt Cockburn. Och när New York Times och Daily Express rapporterade att 20 kvinnor hade begått självmord för att undgå att våldtas av regimsoldater var den enda källan ett citat från en känd rebell i en annan tidning.

Brister i rapportering

Som om krig inte alltid födde propaganda vid sidan av verkligt våld, som om varje obekräftad uppgift plötsligt var sann.

Jag läser Cockburn och rustar mig med motargument: att rebellernas krigsbrott i östra Aleppo inte kan mäta sig med IS. Att Assadregimens och Rysslands flygbombningar av civila i Aleppo är långt värre än koalitionens i Mosul. Att Syriens regering, till skillnad från Iraks, i sex år har gjort allt för att stänga ute utländska journalister och därmed har sig själv att skylla.

Ändå vill känslan av skuld inte riktigt skingras.

Viljan att se en ”god” och en ”ond” sida i varje krig går alltid ut över journalistiken. Sannolikt borde vi ha berättat mer om rebellernas övergrepp i slaget om Aleppo och frågat oss varför inte fler civila valde att låta sig evakueras med rebellerna.

På samma sätt som vi borde ha skrivit mer om avrättningarna av civila som grupper kopplade till den irakiska armén anklagas för i Irak.

Priset för frihet extremt högt

Terrorgruppen IS brutala våld kan aldrig relativiseras. Lika lite behöver den pressas in i någon mall för att bli verklig.

Jag tänker på de civila som sitter fast i Mosul. På barnen, som kommer att ligga vakna under skräcknätterna. På deras föräldrar, som ställs inför valet att stanna i kriget eller riskera allt och fly.

Spelar det någon roll vilka ord vi sätter på deras helvete?

Aleppo var fasansfullt och mycket talar för att de slutliga dödstalen i Mosul kan bli än värre.

”Befrielsen” är tveklöst nödvändig.

Men priset kommer att bli extremt högt.