Pappas sjukdom läkte såren

Charlotta von Zweigbergk skriver om sin komplicerade relation med sin far i ”Dippen och jag”

Uppdaterad 2018-08-27 | Publicerad 2017-11-25

”Min pappa var en mycket märklig människa. Så många älskade honom, ändå hade han ingen närstående”, säger Charlotta von Zweigbergk som i sin sjuttonde roman valt att beskriva sin komplicerade relation till sin pappa.

Efter hyllade ”Fattigfällan” är boken om hennes komplicerade pappa här.

Men Charlotta von Zweigbergk hade sina tvivel med manuset. 

– Jag undrade om jag inte i stället borde skriva en bok om min mamma, hon som ändå fanns där och tog hand om mig.

Lägenheten var liten men låg på finaste gatan på Östermalm i Stockholm. Ung, stolt och med nycklarna i hand skulle hon nu visa upp den för sin pappa.

– Men han var bara helt kall och domderade om att så där kunde man inte bo, säger Charlotta von Zweigbergk om en av många situationer av besvikelse.

”Skrev för att minnas”

”Dippen och jag” är hennes egen upplevelse av en komplicerad far och dotter-relation, 40 års tvära kast mellan eufori och önskan att bli sedd.

– Från början skrev jag mest för att själv minnas, och sortera tankarna. Det tog ett tag innan jag insåg att detta kunde intressera någon annan, att många kan känna igen sig i kärlek som inte är trygg. Hur bra det än var så visste jag aldrig hur pappa skulle vara nästa dag.

På vägen mot intervjun hänger skyltar med förslag på fars dag-presenter till landets alla pappor. Eller, i dessa #metoo-dagar, till de som identifierar sig som bra män, värda en ny slips.

– Jag tycker att kampanjen är jättebra som sätter fingret på vanligheten. Det är syftet, som jag ser det. Vem har INTE råkat illa ut?

– Jag har själv varit 16 år gammal, sökt jobb på en hamburgerrestaurang och av karln mitt emot fått svaret ”Du får jobbet om du suger av mig”. Flög jag upp? Anmälde jag honom? Nej. Jag berättade för min bästa kompis, ingen annan. 

Tygmus som råtterapi

Charlotta von Zweigbergk är författaren som närmast kan tituleras relationsexpert. 

Hennes romaner kretsar kring psykologi och samhällsfrågor.

På golvet i det färgglada köket under takåsen ligger den 30-åriga sköldpaddan April och vilar, och i hallen en tygmus som fungerar som terapi inför alla möten med stadsdelens verkliga råttor. Charlotta kokar te i gigantiska koppar och försöker minnas varför hennes pappa fick smeknamnet ”Dippen”.

– Det var bara jag som kallade honom för det men jag har ingen aning om hur det började.

Jörgen von Zweigbergk var journalisten som avslutade sin långa karriär på Gotland, som chefredaktör på Gotlands Allehanda. Privat var livet också brokigt, med tre fruar och fem döttrar. Fysiskt frånvarande men emellanåt 100 procent där.

– Som pappa gav han mig lekfullheten och humorn och, när det var bra, den totala bekräftelsen, säger författaren som tycker att det senare är ett föräldrakrav.

– Det behöver inte vara ett under av bekräftelsen men den måste vara konstant. Föräldrar ska finnas där i ryggen.

Idel flickor som barnbarn

Charlottas farfar var en major uppfylld av tanken att föra släktens namn vidare.

– Han hade fått sex barnbarn, alla flickor. I väntan på sitt sjunde åkte han till platsen utanför Prag där den första von Zweigbergken hade stupat och inväntade samtalet. Och så blev det ännu en flicka!    

Besvikelsen över livets misslyckanden förföljde även hans son. Var det verkligen gott nog av någon med så fina anor att vara journalist, om än chefredaktör?

– Pappa kände nog att han borde ha kommit längre och haft ett gods någonstans.

Bekräftelsebalans en kamp

För henne och ”Dippen” var bekräftelsebalansen en kamp, skriver hon.

”Ett tag kämpade jag aktivt för att få höra vad jag betydde för honom, eller om jag överhuvud taget betydde något för honom. Jag frågade rakt ut i ett av mina arga brev: ’Älskar du mig?’ Och om du nu gör det, varför har du aldrig sagt det?”

– Jag skrev att han inte behövde höra av sig igen om han inte kunde säga det.

Gjorde han det?

– Nej.

Är ”Dippen” roten till att du ofta rört dig kring relationer i ditt skrivande?

– Det vet jag inte. Nej. Eller ja, kanske ...  Men det är nog vår relation som gjort att jag valt män som jag inte kunnat vila i.

”Dippen och jag” är en genomskinlig historia, om en pappa som en morgon blev galen. Själv kallade han det för ”de zweigbergkska nerverna” men så småningom får han diagnosen Alzheimers sjukdom.

Kaos utbryter, även för dottern, som börjar skriva sin pappas historia. Men inte utan funderingar.

– Det stör mig att mammor beskrivits som antingen den goda modern eller en fullständig häxa medan pappor har tillåtits att vara båda delarna. Skulle jag bli ännu en som skriver om sin pappa?

Oro och vanmakt

Parallellt med föräldrarelationen målar von Zweigbergk den skrämmande bilden av rollen som anhörig till en alzheimerpatient, en vardag hon delat med hundratusentals svenskar.

Oro för fara, efterlysningar, hygienproblem, dalande vikt hand i hand med vanmakt över att den anhörige förlorar kontrollen över sitt liv.

Timme efter timme av molande oro innan Gotlandsfärjan angör Visby hamn. Vad väntar? Kommer ”Dippen” att omfamna eller avvisa henne?

– Men vi hade så roligt mitt upp i allt. Det var det svåraste att skriva. Jag kände att det lätt kunde bli putslustigt med någon som säger fel, att jag ville värna om pappas värdighet. Men det blir ju samtidigt roligt när man har en katt men i stället säger kalkonen.

Förändrades helt

Hand i hand med omtanken avslöjar hon att ”Dippens” sjukdom var det som läkte henne.

”Den lägger lindrande salvor på alla sår och den mättar slutligen min längtan. Han behöver mig. Han vill ha mig.”

– Jag funderade på om jag använde honom men slog bort tanken. I så fall kompenserades det av mitt engagemang.

På slutet, strax innan han avlider på ett vårdboende på Gotland, är ”Dippen” helt förändrad. Och Charlotta kan sluta tvivla.

”Nu är han ett under av kärlek.