Babsan – faktiskt riktigt trevlig

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-02-14

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Har du också gått och stört dig på en människa du aldrig har träffat i verkligheten?

Det har jag gjort och det är varken farligt eller onormalt men egentligen helt galet. Man borde inte döma folk som man aldrig har pratat med eller kanske aldrig ens sett i verkligheten.

Ändå gör man det vare sig man vill eller inte.

Jag vet inte hur många av mina vänner som jag har fått ”försvara” inför andra. Vanligtvis är det en så kallad känd person som ifrågasätts.

Naturligtvis är denna icke helt okända person – någon dom sett i tv eller läst om i tidningen och utifrån detta bildat sig en uppfattning om.

Häromveckan kunde jag läsa om mig själv i en tidning där rubriken var: Jag gör allt för att få vara i tv. Om jag nu inte hade känt mig själv hade jag nog tyckt att den där Erica var en kaxig jävel.

Jag har själv bitit i det sura äpplet en gång i tiden. Jag var på en stor mässa för att promota VM i friidrott i Göteborg 1995.

På kvällen hade arrangörerna en stor bankett med underhållning. En av de inbjudna gästerna var Babsan som gick runt och vimlade bland borden.

Enligt mig en fjant till karl utklädd till nån form av Barbie i rosa peruk som dessutom skulle vara rolig.

Ha, ha, ha jättekul.

När hon/han/det kom till mitt bord och en kamera plockades fram för att föreviga mig och Babsan tillsammans så vägrade jag. Jag ville inte vara på samma bild som den där tramsiga fjollan. Babsan vände på klacken med orden: jag vet ändå inte vem du är.

Några år senare var jag med i ett program som gick ut på att flyga till okänd destination och utföra tävlingsuppdrag på orten man kom till.

Samlingen för resan skedde på Arlanda en tidig morgon. Jag hade ingen aning om vem jag skulle tävla med eller mot.

Döm om min förvåning när Lill-Babs kommer körande på en bagagevagn och Babsan sitter högst upp på väskhögen.

Dock utan peruk och all utstyrsel utan som en helt vanlig Lars-Åke Wilhelmsson.

Som dessutom faktiskt mot alla (mina) odds visade sig vara en supertrevlig och underbar människa.

Vi hade jättekul tillsammans och skrattet bubblade i halsen hela tiden. Det var knappt att jag vågade säga att jag en gång vägrade att bli fotad ihop med honom.

Det stämmer som det gamla talesättet säger: döm aldrig hunden efter håret.

Erica Johansson

Följ ämnen i artikeln