”Dina dreads är som plankstek”
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-03-14
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag ska iväg på jobb, till Gran Canaria, och reaktionerna jag får låter antingen så här:
”Gud vad soft för dig att få lite värme, tänk att ta ett dopp i havet, se solen damn it?... Fan vad ljuvligt.”
Eller, lika ofta, sagt med en subtil men ändå märkbar rynka i pannan.
”Ughh?? Gran Canaria.”
Ni vet varför. Gran Canaria, med sina 40 år som massturismens hjärta, dit horder av svenskar har vallfärdat för billig sprit, sol och bad sen 60-talet, klingar numera lika exotiskt som tja?? Herrljunga.
Och det är förstås lätt att slå in öppna dörrar, raljera över ”Kanarieholmarna” med sin plankstek, sill och köttbullar på restauranger med namn som Tre Hjärtan eller Skandinaviska baren, svensk dansbandsmusik och möjligheter att spela V75 eller kolla svensk schlagerfestival på hotellrummet.
Som liggandes på jumboplatsen på turisternas statusstege är Gran Canaria en enkel måltavla. Ingen vill ju vara turist. Alla vill vara resenärer, unika i sin konsumtion av platser/människor/upplevelser och vad kan vara mindre unikt än just Kanarieöarna? Nej, ”resenären” vill ha nåt annat, hon/han vill ha Det Äkta. Turistindustrin vet förstås att slå mynt av den typen av omöjliga drömmar, de är mästare på att paketera, marknadsföra och sälja Den Orörda Stranden. Trots att den inte finns.
Allra mest underhållande är det dock att lyssna på backpackers,
fantastiskt övertygade om att nej, de är inte turister. Som att inte den typen av resande skulle vara precis lika standardiserad som charterresan.
Flygstol till Bangkok, göra fejkade dreads på Khao San Road, fixa en fräsch hennatatuering, pruta skiten ur en försäljare eftersom ”man ju är lite av en local”. Jonglera med lite eld på nån av öarna, ha taskig sex, käka bananpannkaka, umgås med folk som är precis likadana som en själv (men kanske från
Kanada).
På identiska hostels, med samma nötta böcker i bokhyllan, sitter de sen och jämför upplevelser, ungefär som deras morsor bytte filmisar, och nöjda är de inte förrän allt som Lonely Planet lovade dem att de skulle uppleva, har upplevts.
Säkert en skön semester, men att det skulle vara nåt annat än fullblodsturism?? tjena.