”Om flyktingarna hade kommit tidigare hade det blivit krig”
Publicerad 2017-07-01
JENA. Tyskland tog emot över 1 miljon flyktingar år 2015.
Till staden Jena kom 2 500 nya invånare.
Precis som i Sverige har den så kallade flyktingkrisen har lett till stora utmaningar, men det tyska systemet där de nyanlända fördelas jämnt över landet har gjort att integrationen fungerat väl.
Aftonbladets Peter Kadhammar och Sebastian Widmann har besökt det tidigare nazistfästet Jena.
Jena var känt som ett nazistfäste, här stod skinnskallar i gathörn och skrämde förbipasserande, en modeaffär sålde högerextrema symboler till ungdomarna.
Härifrån kom de unga mördarna i terrororganisationen NSU: Beate Zschäpe, Uwe Mundlos och Uwe Börnhardt som drömde om en ariskt Tyskland fritt från utlänningar.
I stadsdelen Winzerla de terroriserade bor nu invandrare från Syrien, Irak och Afghanistan.
Färden från en plats som blev ökänd för extremism och främlingsfientlighet till en modern, öppen stad går över ett lokalt företag. När Godyo skulle ha firmafest tackade ett rockband från Hamburg nej till spelningen. Musikerna ville inte uppträda på en plats där de fruktade att bli trakasserade och misshandlade.
Överborgmästare Albrecht Schröter, en ganska mager karl med vänliga ögon och ivriga rörelser, hörde om firmafesten och insåg att något måste göras.
Men hur vänder man en stads anseende? Hur får man bort extremisterna?
Schröter sitter framför mig vid ett stort konferensbord i stadshuset och försöker förklara. Det han berättar är särskilt intressant nu, när Tyskland har tagit emot fler flyktingar än något europeiskt land sedan andra världskriget och Sverige välkomnat ännu fler, räknat per capita. I debatten framställs det ju ofta som om främlingsfientlighet, extremism och rasism är något som per automatik växer fram när det anländer för många utlänningar i bygden.
I dag finns det syriska, irakiska, afghanska, somaliska, eritreanska och andra flyktingar i Jena, men inga nazister.
Staden har arbetat mot högerextremister men receptet kan nog lika väl användas mot islamister, om det skulle behövas.
Jena i delstaten Thüringen låg fram till den tyska återföreningen i det kommunistiska Östtyskland. De som blev nationens ökändaste nazistiska terrorister, Beate Zschäpe, Uwe Mundlos och Uwe Böhnhardt, växte upp i stadsdelarna Lobeda och Winzerla.
I dramaserien "NSU – hatets underjord", som SvT visat, ser det ut som om de kvarteren var gråa och fattiga. Gråa var de, allt var grått i Östtyskland, men inte fattiga. Hyreshusen byggda av betongelement var det bästa Jena kunde erbjuda.
Här fanns centralvärme, kök, badrum – modernt och bekvämt i en stad med gamla förfallna hus och där lastbilar stjälpte sina lass med kol mitt på gatorna. Så fick medborgarna med hinkar hämta vad som behövdes för att värma rucklen.
När Öst– och Västtyskland återförenades i oktober 1990 flyttade juristen Günter Platzdasch hit från västra Tyskland för att hjälpa till med att bygga upp en biståndsorganisation för handikappade. Han bosatte sig i Winzerla där det bodde idrottsstjärnor och akademiker, framgångsrika yrkesmänniskor, folk med kontakter.
Den unge nazisten Uwe Mundlos pappa var matematiker och professor.
Uwe Böhnhardts pappa var ingenjör.
Beate Zschäpe, däremot, växte upp med en ensamstående mamma. Beate hade aldrig träffat sin rumänske far, hon fick ofta bo hos sin mormor.
Juristen Günter Platzdasch bor fortfarande med sin fru i lägenheten han fick 1991. Från balkongen kan han se ut över staden som ligger i en gryta, omgiven och branta, skogklädda berg. På andra sidan hyreshuset höjer sig den mjuka, sluttande ängen där nazisterna brände kors så att det syntes över staden.
Platzdasch pekar ut de intressantaste platserna. Huset där Uwe Mundlos växte upp. Föräldrarna och den handikappade brodern bor där fortfarande (de vill inte tala med pressen). Lite längre ner köpladan Kaufhalle som nu heter Rewe. Här satt Zschäpe, Mundlos och Böhnhardt och drack öl och skränade. Zschäpe var känd för att snatta. Hon stal cigaretter, mat och kläder, hon var så tjuvaktig att de andra tonåriga flickorna på ungdomsklubben inte ville ha med henne att göra.
Högerextremisterna i Winzerla satte upp klisterlappar med hakkors och skrev på husväggarna: Ut med utlänningarna! fast det knappt fanns några. En turk letade sig fram till stadsdelen och öppnade ett kebabstånd som två gånger brändes ner. Bratwurst, inte kebab! stod det på husväggarna.
Allt är så litet, så konkret.
Hyreshusen av betongelement är inte längre det bästa som finns i Jena. De stora, hundraåriga villorna i stadens utkanter är renoverade, de gamla husen i centrum fräscha och åtråvärda. I Winzerla bor numera mest människor med lite pengar – låginkomsttagare, studenter, unga familjer.
Men även i Winzerla är hyreshusen renoverade. De är färgglada. Vid huset där Uwe Mundlos växte upp finns plastbehållare för sopsortering med blå, gula, röda och gröna lock. Nedanför sopsorteringen är små låsbara och numrerade cykelgarage med planterad mossa på taken.
27 000 människor arbetade på den berömda optiska industrin Carl Zeiss när kommunismen föll. I dag är de 2000. I början av 1990-talet var det protester och demonstrationer mot nedskärningarna och så kunde det ha fortsatt. Nedskärningar. Protester. Nedskärningar. Allt medan de som kunde flyttade och de som blev kvar sjönk ner i fattigdom och bitterhet.
Men Jena med ett universitet, en högskola, flera forskningsinstitut och stark högteknologisk tradition tog ett språng framåt i stället. Nya avancerade industrier, expanderande lärosäten, ett berömt universitetssjukhus.
Arbetslösheten är sex procent och skulle vara nere på fyra, kanske ännu lägre, om inte det vore för flyktingarna.
Att ekonomisk framgång är en faktor för att skapa stabilitet och fred är en självklarhet. Men det blir inte automatiskt fred och vänskap bara för att ekonomin är god.
På lekplatsen framför huset där mördaren och terroristen Uwe Mundlos levde leker en sjuårig flicka från Syrien. Hon heter Alaa. Hennes pappa tittar på och deras vän Mohammad Shihab, 30, går förbi för att prata bort en stund.
Det viktiga med denna beskrivning är att de inte bor i samma hus.
Jena som har 110 000 invånare har tagit emot 2 500 flyktingar sedan krisen 2015. Tyskland har ett system för att fördela asylsökande och flyktingar så att de sprids jämnt över landet. Varje delstat och sedan städerna i delstaterna får ta emot flyktingar proportionellt efter storlek och ekonomisk styrka.
Fördelningssystemet förhindrar att flyktingarna klumpar ihop sig i getton i några få storstäder.
Jena hade skyldighet att ta emot 2000 flyktingar och har accepterat ytterligare 500. De får inte flytta ifrån Thüringen på tre år om de inte har funnit minst halvtidsarbete.
Eftersom ekonomin går så bra fanns inga tomma hus när flyktingarna började välla in.
– Vi placerade ut dem i sporthallar, vandrarhem och skaffade hit containrar och byggfuttar, säger Andreas Amend, integrationsansvarig kommunaltjänsteman. Det var oerhört besvärligt. Vi hade ingen infrastruktur för så många människor. Tänk dig bara att köpa alla tvättmaskiner som behövdes och koppla in dem. Duschar. Toaletter!
Amend for runt i stan och höll möten i stadsdelarna och förklarade alla måste hjälpa till, det var Jenas skyldighet att ta emot flyktingarna inte bara moraliskt utan också juridiskt: enligt lag måste de beredas boende inom stadsgränsen.
Det var besvärligt eftersom Jena är litet till ytan, omgivet av berg.
– Om flyktingarna hade kommit i början av 1990-talet hade det blivit mord, krig! säger Dagmar Platzdasch, fru till juristen Günter.
Men det blev inget krig och inga mord, och steg för steg har flyktingarna kunnat lämna de tillfälliga förläggningarna för att flytta in i lägenheter. Kommunen ser till att de inte hamnar i samma trappuppgångar eller samma hus. De nyanlända är spridda över stan. Det är en fortsättning av den jämna fördelningen av flyktingar över landet.
Mohammad Shihab och hans gravida fru Nuorihan bor ett par hundra meter från köphallen Rewe. De är de enda flyktingarna i trappuppgången.
Tro inte att det innebär att allt är frid och fröjd. En dag när de var nyinflyttade och Mohammad skulle gå in i porten stod grannen och sprätte en cigarett i ansiktet på honom.
Sedan ringde grannen till kommunala Jenahem och sa att Mohammad kastade fimpar från balkongen och förde ett jävla liv nätterna igenom, och Mohammad inkallades till bostadsbolaget för att förklara sig. Han sa att det inte var sant, han kastar inga cigaretter och hur skulle han kunna föra liv om nätterna? Han har inga fester, han känner ingen i Jena.
Varje gång Mohammad mötte grannen hälsade han vänligt. Varje gång.
För tre månader sedan stod grannen utanför snabbköpet. Mohammad sträckte fram handen. Grannen tog den inte. Mohammad höll kvar handen. Grannen tog den inte. Mohammad envisades.
Till slut tog grannen handen.
Vi ska vara vänner, sa Mohammad. Vi är grannar. Vi ska vara vänner.
Sedan dess har de ätit middag hos varandra och tittat på fotboll på TV tillsammans.
Jag vet att detta låter som en solskenshistoria ur Lyckoslanten, men den innehåller en självklar och större sanning.
Nazismen och högerextremismen i Jena och särskilt i stadsdelen Winzerla hämtade näring i det kaos som uppstod när Östtyskland upphörde att fungera. Vart skulle människor ta vägen? Vad skulle de leva av?
De vuxna förlorade sin auktoritet gentemot barnen, säger Günter Platzdasch, eftersom de själva var vilsna och måste lära sig ett nytt liv. Människorna var ensamma. Var och en tänkte på sig själv.
Lärarna i skolan förlorade också sin auktoritet. Trycket alla hade levt under i Östtyskland var plötsligt borta.
Det fanns inga fungerande strukturer. Thomas Grund, som var oppositionell och kyrkligt aktiv i Östtyskland och som var med och startade ungdomsklubben i Winzerla, säger: Och polisen fungerade inte. Under två tre år hade vi ingen polis som effektivt kunde ingripa.
I ett sådant samhälle kunde den som hade mest vilja eller var mest hänsynslös styra och ställa. Så även om nazisterna aldrig var särskilt många kunde de sätta sin prägel på en hel stadsdel därför att det inte fanns något motstånd.
Beate Zschäpe, en opolitisk, tjuvaktig och antagligen djupt olycklig flicka, brukade gå till ungdomsklubben. Dit kom Uwe Mundlos, en ung nazist med likadan sidbena som Hitler. Ideolog.
De försökte sätta upp högerextrema symboler på klubben men det stoppade Thomas Grund.
Uwe Mundlos drog ihop andra nazister vilka hotade ungdomar som besökte klubbens lördagskonserter. Böhnhardt och Mundlos fann varandra. Böhnhardt var så våldsbenägen att till och med skinnskallarna drog sig bort från honom.
En politisk kultur förankrade sig. Den levde kvar även när samhället stabiliserades och nya jobb skapades. Arbetslösheten var fortsatt hög men inte katastrofal: 12–13 procent. Husen renoverades. Vägarna blev bra. Staden ren, rent idyllisk. Jobben bättre betalda och bidragen högre för den som behövde hjälp.
Thomas Grund, 64, är en sjuklig man, han har haft stroke. Han går med möda men visar gärna de viktiga platserna: torget framför köphallen, platsen där ungdomsklubben stod. Där är nu ett tvåvåningshus med loftgångar, tänkt som flyktingboende men nu studenthem. Flyktingarna har fått riktiga bostäder.
Grund är en gammal hårdrockare med skinnväst, svart t-tröja och tatueringar på armarna. Han gav utrymme för all slags musik på klubben utom vit makt-musik. Han portade Mundlos.
Varför fick de hålla på så länge?
– Politikerna svarade inte på attackerna. Det fanns ingen sammanhållning, säger Grund.
Utanför köphallen i Winzerla där Zschäpe och hennes kamrater drack öl och satte skräck i sin omgivning finns numera en liten damm. Två bröder sitter med fötterna i vattnet för att svalka sig i sommarhettan.
De heter Muhammed och Adnan och är 14 och nio år gamla. De kommer från Aleppo i Syrien. I ett år har de bott i Winzerla. De vill bli fotbollsspelare, något annat yrke är de inte intresserade av.
De säger att det är bra i Tyskland. Muhammed och Adnan bor gärna här.