Salt Closed City

Välkomna till ett OS som tycks utspela sig i Kabuls förorter

Välkomna till olympiska spelen i säkerhet.

Välkomna till olympiaden som stundtals verkar utspela sig i en av Kabuls förorter.

Flygplatserna på väg hit är som barrikaderade fort.

En timme i bagagecheck här. En timme i passkontroll där.

Och så när vi var framme vid planet, genomsvettiga av att vara grovt försenade, gav flygvärdinnan det lätt nödiga beskedet:

- Ni har valts ut för en extra säkerhetscheck.

Som en vinstlott, ungefär. Bingo. Grattis, ni har vunnit en julskinka.

Väskan plockades ner. Datorn startades, skorna fick tas av och kontrolleras. Sniff, sniff.

Men säkerheten är naturligtvis nödvändig.

Bilarna som kör in i garaget i mediacentret kontrolleras av kamouflageklädda soldater med speglar och detektorer. Den spräckliga klädseln känns inte helt logisk. Om den inte är till för att soldaterna ska synas

e x t r a bra. Efter fyra kontroller av identiteter är man inne i lokalen.

Ut vet jag fortfarande inte hur man kommer. Men jag har ju några dar på mig.

Till och med McDonalds mat säkerhetskollas. En del Chicken McNuggets uppges inte ha klarat vissa sensorer. Det är kanske mera begripligt.

Jag skulle gissa att vi är en lättare psykos bara från att få se stridsvagnarna rulla in i staden. Från att jaktplan skyddar backhopparna. Från att Magdalena Forsbergs gevär får nån nervös hemvärnsman att fingra på avtryckaren.

Krigszon - och väldigt vänliga människor

Notan för att hålla Salt Lake City kliniskt rent från terrorister är dryga tre miljarder kronor. Teknologin är av modernaste snitt och det lär nog krävas när 70 000 besökare ska slussas in band de

2 500 idrottsmännen.

Att komma till Salt Lake City är annars en rätt kluven upplevelse.

Dels är det krigszonskänslan. Kabul light.

Dels är det de sällsamt vänliga människorna som tar emot och blir fullständigt vansinnigt förtjusta i att man är från Sweden. "Oh, how sweet. Jag har en onkel från Skovde, han heter Nordstrom. Känner du honom."

Det gör man ju inte.

En av människorna i de blå arrangörsjackorna är så vänlig att hon säger att jag påminner exactly om tv-mannen David Letterman. Jag antar att hon menar att jag är lika rolig men vi diskuterar det inte vidare.

Men säkerhetsnojan har gripit hela nationen i allmänhet och Salt Lake City i synnerhet.

Ända sen München-massakern har våldshoten varit en självklar psykos i varje OS. Nagano, inhemska terroristhot, Albertville rätt lugnt, Sydney rätt spänt, och i Atlanta 96 var säkerheten livsviktig, dels efter Oklahomabombarens attentat året före, dels efter bomben vid mixerbordet i olympiska parken.

Jag minns fortfarande vilken panik den lilla bomben skapade.

Jag tror alla inser vilken fullständig genomklappning ett riktigt attentat skulle skapa här.

Vem vill inte ha en liten hemmamissil?

Atlantabombaren fälldes aldrig. En knäppgök misstänks fortfarande för att ha gjort attentatet i protest mot globaliseringen (!).

En vapenkonferens i helgen tog en allvarlig protest mot att det ska kosta extra för vapenköpare att få sitt straffregister kollat. D e n säkerheten är underordnad just nu.

Vem vill inte ha en liten hemmamissil för att skydda sig mot terrorister.

Och eftersom vapen är vanliga och tillåtna här, till och med på dagis, som Time skriver i sitt senaste nummer, så är problemen ingen nyhet. Skillnaden är väl bara att kriminella och rättshaverister nu fått nya kompisar i terroristerna.

På fredag börjar showen.