Jag kände mig dum med mitt vanefinger

I går låg Facebook och Instagram nere i flera timmar.

Jag är ett djur, ett vanedjur. Ett ulligt litet gulligt ej artbestämt däggdjur med tofsar på öronen som springer runt i cirklar i ett radhus med fiber och ångmopp.

Om jag var det djuret i en håla i marken så skulle jag hitta dit utan att titta, om hålet en dag skulle vara borta så skulle jag gå in i det ändå. Jag skulle stöta emot den ifyllda håligheten tills nosen blödde, jag skulle inte förstå vad som hänt med världen. 

”Min Gud varför har du övergett mig” kanske jag inte skulle tänka eftersom jag var en rödbrun gnagare utan referensramar, men känslan skulle vara densamma. 

 

Ungefär så var det i går när Facebook och Instagram frös i en meningslös boomerang av livets tomhet. För de av er som inte vet vad boomerang innebär så är det en effekt man kan lägga på ett klipp så att det går fram och tillbaka. För det är vad livet behöver mer av: upprepning. 

Plötsligt hade Messengertråden med två av mina närmaste tystnat i det sista jag skickat: två snäckor kända från Soran-texten följt av ”Ser ni?” 

Jag behöver skicka dumheter jag skärmdumpat, jag behöver prata strunt, jag behöver ge och få råd, jag behöver kärlek, jag behöver vår grupp, vår tråd, vårt hemliga rum. 

Övervägde att skicka ett sms, den gröna appen, den gröna pratbubblan, men nej, de tittar säkert inte på sms. Som om varje notis har en egen skärm, ett eget universum. 

Det måste vara Messenger, sa min hjärna, som om det var en krydda kommunikationen inte smakar gott utan. Messenger är koriander och frodig basilika, sms är covid med förlorat smaksinne. 

 

Vad dum man känner sig där man sitter och uppdaterar med sitt fåniga vanefinger, så var den första känslan som jag tror att vi alla kan enas kring. Sen gick det ganska fort över i att Facebook är dumma. Hur svårt kan det vara att laga internet? 

När jag hade slutat irritera mig på att det tydligen inte är lätt att koda om appar med flera miljarder användare så blev jag varse hur lite jag bryr mig om Facebook och Instagram, egentligen. 

Det är med sociala medier som det är med mönstrat toalettpapper, jag kan torka mig med det i trettio år men i samma sekund som det försvinner så har jag glömt hur blomstergirlanger känns mot intimiteten. 

En gång försökte jag se tiden jag lagt ner på Facebook och Instagram som ett fält framför mig. Det enda som hände var att jag ville springa ut på fältet, springa och springa tills jag ramlade och slog ihjäl mig. 

Problemet med Facebook är inte när det försvinner, problemet med Facebook är att Facebook finns. 

Det upptäckte jag när Facebook kom tillbaka.