”Ryska journalister flygs in från Moskva”

Publicerad 2020-08-21

Vitryska tv-journalisterna protesterar.

MINSK. Vid en vägkorsning strejkar statliga tv-anställda i protest mot lögnerna.

Nu uppges ryska journalister flygas in för att ta deras plats.

– De kommer direkt från Moskva, säger tv-journalisten Julia Tjerkinets, 39.

Hon har bytt tv-dressen mot fleecetröja och slopat sminket. Sedan i måndags vägrar Julia Tjerkinets att låta sig censureras. I stället för att rapportera statliga tv-nyheter skriver hon för olika Facebookgrupper.

Julia Tjerkinets.

– Det är ovant. Men jag har aldrig känt mig så fri.

De senaste dagarna har runt 300 anställda på det statliga tv-bolaget Belteleradio i Minsk gått ut i strejk till stöd för massprotesterna mot president Alexandr Lukasjenko.

Nu håller de upp plakat mot boulevarden med budskap som ”Slut på lögnerna” och ”Riktiga nyheter”.

– Folk mördas och våldtas för att de kräver frihet. Vi kan inte ljuga om det längre, säger Viacheslav Lomonosov, 45.

Han pratar fort, exalterat.

Viacheslav Lomonosov, 45.

I tretton år har han producerat det populära tv-programmet ”Räddningshistorier”. Uppdraget var tydligt: att skildra hur poliser räddar liv. Aldrig läkare eller ambulanspersonal.

Bara poliser.

I förra veckan stoppades han på sin cykel. Blev misshandlad av samma yrkesgrupp han ägnat tretton år åt att måla ut som hjältar. Han försöker skratta bort ironin.

– Man kan säga att jag fick se den andra sidan.

Programledaren Katherine Pytleva, 37.

Förbipasserande brandbilar tutar ut sitt stöd. Bussar med fabriksarbetare tutar.

Journalister svarar med jubel.

Det pågår en revolution – och alla tvingas välja sida.

Katherine Pytleva, 37, ledde den dagliga tv-showen ”En dag i storstan” och är något av en kändis i Belarus.

Programmet skulle roa äldre människor och folk på landsbygden, regimens maktbas. Hon säger att hon stod ut eftersom hon älskar direktsänd tv.

– Jag hoppas att vi en dag kan återvinna folks förtroende genom att vara ärliga.

***

Precis som alla andra i tv-huset hade kulturjournalisten Julia Tjerkinets, 39, en särskild kontrollant som gick igenom hennes inslag före nyhetssändningarna.

Skymten av en oppositionsflagga hemma hos en poet kunde göra att allt fick klippas bort. Journalistiken skulle samla folket, inte splittra det.

Under många år kohandlade hon med sig själv, intalade sig att hon kunde förändra något litet genom att blunda och stanna kvar. I dag har hon öppnat ögonen, gjort nya insikter.

De var alla var små bitar i ett regimens pussel.

**

Ingångarna till tv-huset blockeras av polis och säkerhetstjänst. Oppositionella nyhetssajter har rapporterat att ryska journalister tas in för att fylla ut luckorna, men uppgifterna har förblivit obekräftade.

Julia Tjerkinets uppger sig ha bevittnat det själv. Kameramännen var först att gå ut i strejk. I förra veckan dök ryska kameramän plötsligt upp.

– De var unga och väldigt oerfarna. De har flugits in från Moskva för att ta våra jobb.

Författaren Alhierd Bacharevic, 45 och Julia Tsimafeyeva.

Vi far vidare genom Minsk. Tvärs över platsen där en demonstrant sköts ihjäl i förra veckan, som trots att den städas dagligen alltid är full med blommor.

Förbi ett av president Alexandr Lukasjenkos många palats, ännu intakt i regnet.

Vid Segertorget stryker Alhierd Bacharevic, 45, runt. Han är en av Belarus mest kända författare, men famlar efter orden.

Hur ska han beskriva det han sett de senaste dagarna?

Det brutala våldet och den gränslösa solidariteten, sin förundran över hur det ena kan existera sida vid sida med det andra?

Några lastbilar med soldater dundrar förbi. Demonstranter jublar, också mot dem.

– Jag kan inte sova, säger författaren. Ovissheten om hur allt ska sluta nästan dödar mig.

Ovanför honom, från Segertorgets pompösa husfasader, blickar Stalintidens blodröda propaganda ner:

”Folkets dåd är odödligt”, står det.