Eller annars kanske vi ses på Palermo?
Är Uppland världens vackraste landskap?
Absolut inte.
Eller, jo.
Har Ekoln världens vackraste vattenspegel?
Absolut inte.
Eller, jo.
Är Palermo på Sysslomansgatan världens bästa restaurang.
Absolut inte.
Eller, jo.
Är Uppsala Sveriges vackraste stad, har Knivsta den finaste
järnvägsstationen, är stritan i Heby en upplevelse i världsklass?
Absolut inte.
Eller, jo.
Ovanstående resonemang verkar kanske debilt i överkant. Men jag har faktiskt en poäng. Poängen handlar om att tänka bort dig själv och vad du förväntas tycka en smula och bara försöka gilla det omedelbara som du råkar få framför näsan.
Eller i munnen.
Det är inte alltid helt lätt.
Det är egentligen ganska svårt.
Men det kan vara värt ett försök eller två.
Lyckas du så kan livet både bli lite lättare och lite roligare.
Min gamle kollega Lennart Håård var kriminalreporter på Aftonbladet i flera decennier.
Han var en kriminalreporter av den gamla stammen och levde sannerligen upp till sitt efternamn.
Jag var med honom ute på en ovanligt obehaglig historia en gång när
vi träffade några människor som hade råkat ut för det hemskaste av det hemska.
När vi kom in till dem såg jag genast att deras sinne för heminredning
inte var detsamma som mitt.
Mitt i denna namnlösa tragedi kom jag på mig att ha synpunkter på
deras – dåliga smak. Men jag sa förstås inget.
Då hör jag Hårdas säga:
– Nämen, vad fint ni har det.
Kvinnan i familjen, rödgråten och bottenlöst förtvivlad och som just
förlorat den käraste hon hade, stannade liksom upp. Och sa: "tack,
tycker du verkligen det?"
Isen var bruten. Vi fick ett fint, om än mycket tragiskt samtal.
I bilen på väg hem till redaktionen frågade jag Hårdas om han var
riktigt klok; det hade ju sett för jävligt ut där inne.
– Nu ska du lyssna på mig grabben, fräste han.
– Du kan inte ha mer fel. Det finns en anledning till att det ser ut
som det gör hemma hos folk. Och den anledningen är mycket enkel. De tycker att det ser fint ut.
– Och tycker de att det är fint - så är det fint. Svårare än så är det inte.
– Och då är det din förbannade skyldighet att säga det till dem också.
– Annars är du en tölp.
Jag funderade en stund. Det låg nåt i vad han sa: lite vänlighet,
skapa förtroende. Nåt att tänka på.
Så klämde han till:
– Men det är inget du bara kan säga – du måste mena det också! Till
hundra procent! Annars är du bara en vanlig jävla uppnäst hycklare!
Det var en viktig lektion. Både yrkesmässigt och vad gäller vanligt folkvett.
Sen dess har jag varit på besök i hundratals hem, sett massor med olika ställen.
Och överallt: "Vad fint ni har det!"
Och alltid: jag har menat det, till 100 procent. Verkligen.
Hoppas få komma hem till dig nån dag också.
Om inte annat så bara för att få se hur fint du har det.
Eller annars kanske vi ses på Palermo?