Vittnesmålen om relationsvåldet: ”Tog fem år att kunna leva normalt”
Publicerad 2019-03-30
När Aftonbladet bad läsarna berätta om de upplevt våld i sina relationer strömmade berättelserna om psykisk och fysisk misshandel in.
”Jag minns detaljerat den gången han tog dammsugaren, själva röret och slog och fortsatte slå när jag fortfarande låg ner”, berättar ”Sara”, 33.
Dokumentären om Josefin Nilssons liv är en påminnelse om de kvinnor och män som lever i våldsamma relationer. Brottsförebyggande rådets nysläppta statistik visar att en fjärdedel av de som utsätts för dödligt våld utsätts av sin partner.
Här är några av Aftonbladets läsares vittnesmål om hur de misshandlats fysiskt och psykiskt. Alla historier hittar du här.
”Eva”, 28: Han dunkade mitt huvud i betonggolvet
– Det började psykiskt, han bröt ner mig bit för bit. Isolerade mig, berättade för mig att ingen tyckte om mig, ingen ville vara med mig, att alla sa att jag var jobbig, att inte ens min familj ville umgås med mig. Han berättade för mig hur dålig jag var, hur ful jag var, hur äcklig jag var, att jag var en hora, att jag var en psykopat, att maten jag lagade till honom inte dög, att jag inte fotade tillräckligt bra, att musiken jag lyssnade på var dålig, att jag hade varit finare om jag sett ut på ett annat sätt, om jag bara hade färgat håret, om jag bara ändrade klädstil, om jag bara var tyst.
– Ord blev till slag, strypgrepp, hot om att döda mig. Han dunkade mitt huvud i betonggolvet i vår gemensamma lägenhet när han blev arg. Efter det så var alla spärrar borta. I jämförelse till det så var knuffar in i väggar, slag, spott i ansiktet, sönderslitna kläder på min kropp helt plötsligt inte sån stor grej längre. Jag hade behövt bli betrodd av någon när jag valde att berätta. Alla trodde på honom.
”Lars”, 55: Terrorn varade i många år efter med hot och lögner
När han försökte lämna henne blev hon våldsam. Att en kvinna och inte en man var förövaren var svårt för vissa att hantera, berättar den 55-årige mannen.
– Våldet kom inte in bilden förrän jag försökte lämna henne, men då blev det desto värre, med knivöverfall vid flera tillfällen, slag, sparkar, bitmärken, smutskastning och en terror som varade i många år efter med hot och lögner. Jag försökte få hjälp men fick vid ett tillfälle svaret från polisen att jag som man borde kunna lyfta ut henne själv. Eftersom polisen blev inblandad vid flera tillfällen träffade jag även bra poliser, men kände tydligt av att systemet nästan förväntade sig att det var mannen som var förövaren, och när så inte var fallet visste en del inte hur de skulle hantera det hela. Jag fick vid något tillfälle dock hjälp av polisen att veta när hon blev utsläppt från psyket, så att jag och barnen hann gömma oss. I övrigt fick jag fixa det mesta på egen hand. Är jag bitter på kvinnor i allmänhet? Svar: Nej, inte alls. Finns massor av goda kvinnor. Vågar jag gå ut med namn? Nej, inte ens 25 år senare.
”Sara”, 33: Funderade på om barnen skulle hitta mig död
Utifrån såg Saras liv perfekt ut men bakom stängda dörrar var våldet konstant. Hon minns fortfarande detaljerat hur ex-maken slog henne.
– Min ex-man började slå mig efter sex år. Vi hade nog det ”perfekta livet” med två barn, villa och hund. Han var omtänksam, trygg, fin på alla sätt och vis. Men livet rasade när han hamnade i en slags personlighetskris och jag fick ta smällen för hans oro, panik och ångest genom hans våld: slag, sparkar, fula ord, skrik och hot. Daglig psykologisk terror, om att han skulle ta barnen om jag lämnade honom. Jag minns detaljerat den gången han tog dammsugaren, själva röret och slog och fortsatte slå när jag fortfarande låg ner. Eller den gången han tog ett stryptag, lyfte mig upp och tryckte in mig hårt i väggen. Där blev ett hål och jag fick gips-puder från insidan av väggen in i min hårbotten. Jag minns också stryptagen i sängen, hur jag trycktes djupare och djupare ner i kudden och funderade på om barnen skulle hitta mig död? Läkare noterade våldet flera gånger, men polisanmälan gick inte vidare till åtal. Vi är i dag skilda och jag har ensam vårdnad om barnen, men tiden läker inte alla sår.
”Anna,” 46: Ville inte att barnen skulle höra mig skrika
– ”Du kan inte säga att jag någonsin slagit dig” sa han inför sitt polisförhör. Det stämde, men han hade kastat mig i väggarna och dragit mig längs golven, sparkat på mig med sina stålhätteskor när jag låg hopkrupen, tagit strypgrepp på mig...
– Sista misshandeln, efter 5 år, fick min far nog och ringde efter polisen och de skulle komma, de kom aldrig, de hade fått punktering. På sjukhuset dokumenterades alla skador och blåmärken. Hos åklagaren lades fallet ned i brist på bevis. Jag skrek aldrig när han gjorde illa mig, ville inte att barnen skulle höra något. Flera år senare berättade de allt de sett, det gjorde ondare i mitt hjärta än det han utsatt min kropp för.