Barnen från Ukraina flyttade in i kommunhuset

När Norberg fick oväntat många skyddssökande barn från Ukraina krävdes okonventionella lösningar. Snabbt öppnades en liten skolfilial i kommunhuset och med ”evinnerlig tur” fann man personal med erfarenhet, kompetens – och engagemang.

En trappa ned i Norbergs kommunkontor har två sammanträdesrum omvandlats till klassrum. Medelåldern i den strama granitbyggnaden har sänkts rejält, för i klassrummen undervisas omkring 25 barn i åldrarna 6-15 år. Barn som flytt Ukraina och ska slussas in i svensk skola.

Just den här dagen kämpar eleverna i mellan- och högstadieålder med de svenska orden för olika kroppsdelar. Singular och plural. Uttal. Stavning. Det är mycket som ska falla på plats, koncentrationen är påtaglig och lärarduon Kerstin Nordlund och Melsi Bagakashvili lotsar respektive översätter.

– Vi har en, men kon har fyra…? frågar Kerstin Nordlund.

– ... magar? svarar en av eleverna.

– Ja! Magar! Där har du det!

Varför kon har fyra magar utreds inte just då, men Kerstin Nordlund konstaterar att gruppen ofta kommer in på sidospår.

– Barnen behöver mycket, och vi försöker ge dem en bred orientering - som vart man ringer om man hamnar i en nödsituation, var man får cykla, hur kungen och drottningen ser ut och vem som givit namn till ”torsdag”.

Pratar känslor

I rummet intill huserar eleverna i lågstadieålder. De ska strax ha matematik men först pratar de känslor med läraren Nataliya Melnyshyna. Barnen berättar på ukrainska, hon lyssnar och bekräftar, smyger in de svenska orden. ”Glad” återkommer flera gånger, det är så barnen känner när de kommer till skolan, träffar vännerna.

– Barnen kände ju inte varandra sedan tidigare, men de har funnit varandra här. Jag tror att skolan är en stor trygghet för dem, säger Nataliya Melnyshyna som har en ukrainsk lärarutbildning och är bosatt i Sverige sedan elva år.

Undervisningen för de ukrainska eleverna drog igång efter påsklovet, alltså två månader efter Rysslands invasion. Samtliga barn flydde - med sina anhöriga - i krigets inledande skede.

– En del har hört ljuden av bombningar och sett stridsfordon. En del har också suttit i skyddsrum, berättar Melsi Bagakashvili.

Trots barnens erfarenheter, och trots att barnens nya skola i Norberg inrättades på ett minimum av tid, är hon och kollegorna överens om att allt fallit väl på plats. Arbetslaget är samspelt och barnen verkar ha landat i sin nya vardag.

– Vi har gjort framsteg och vi tycker att barnen mår bättre nu. Det har varit en känslomässig process och en utbildningsprocess, säger Melsi Bagakashvili och konstaterar att hon känner sig som en extraförälder för barnen.

Ryska och engelska

Hennes roll är att tolka från svenska till ryska, vilket fungerar väl - flertalet barn är rysktalande då de kommer från östra Ukraina där ryskan har en stark ställning. De barn som talar ukrainska förstår ryska mycket bra.

Även engelska fungerar som en språkbrygga för de äldre eleverna. Finner de inte ordet på svenska kan de uttrycka sig på engelska. Och med engelskundervisningen i Ukraina har de också lärt sig det latinska alfabetet.

– I min grupp måste vi börja från början - de som är sex år gamla kan ju inte så mycket, så resan blir längre, säger Nataliya Melnyshyna.

Kommer - och flyttar

Att de ukrainska grundskolebarnen placerades i kommunhuset har två förklaringar. Det kom fler barn än vad som var aviserat och i skolan var man redan trångbodda. Men skolledningen ville också skapa lite arbetsro för alla elever, förklarar skolchef Ingrid Nord.

– Vi har sedan tidigare ett stort mottagande i Norberg, med 300 platser för asylsökande. Det är en rotation på barnen i den gruppen, tyvärr. De kommer, får stanna ett tag och så flyttar Migrationsverket dem någon annanstans. Det blir in- och utflytt i klasserna, vilket påverkar alla, säger hon.

De nyanlända elever som stannar i Norberg en tid kan redan en del svenska och kan därför placeras i vanliga klasser. Men de ukrainska barnen skulle ju börja från noll, så lösningen fick bli egna lokaler och egna lärare. Lunchen och lunchrasten är dock förlagd till närliggande Källskolan, en F-3-skola, där åtminstone de yngre eleverna kan hitta nya vänner.

Precis som många andra kommuner blev Norberg varse att det är svårt att rekrytera personal som behärskar ukrainska eller ryska.

– Vi hade en evinnerlig tur, konstaterar Ingrid Nord.

Två Norbergspensionärer, varav en med lärarbakgrund, kompletterar arbetslaget halva veckan var.

– Vi är väldigt tacksamma för att de ställer upp. Det var likadant 2015, då det kom så många nyanlända på en gång. Även då kunde vi knyta upp pensionerade lärare. Det är en fördel med den lilla kommunen - det finns ett stort engagemang och folk känner varandra, säger Ingrid Nord.

Höst med frågetecken

Skolchefen tycker, precis som lärarna, att man lyckats väl utifrån förutsättningarna. Barnen har fått en språklig grund som de förhoppningsvis kan bygga vidare på under sommaren.

Men hur det blir till hösten kan ingen svara på. Ett antal ukrainska familjer ska erbjudas plats i andra kommuner, något Norberg inte styr över.

– Barnen vet att det kan hända att de blir flyttade, men när och vart vet de inte, säger Nataliya Melnyshyna.

– Oron har spritts, och det har vi också märkt, säger Kerstin Nordlund.

För en tillfällig besökare märks inte oron, de yngre barnen tycks ha fullt upp med nuet. Åttaåriga Angelina Slutska gör klart att hon vill lära sig många ord på svenska så att hon kan prata med de svenska barnen. Lillasyster Evangelina, sex år, studsar i stolen när hon berättar att hon håller på att lära sig åka skateboard.

Syskonen Sofia och Dennis Bulich, 14 respektive 15 år, säger att de mår ”som vanligt”.

– Men, fortsätter Dennis, Migrationsverket har sagt att vi måste lämna Norberg och att vår mamma bör hitta ett jobb. Det gör oss lite ledsna att vi måste flytta, vi känner oss trygga här i Norberg.

Familjetrion - pappan är kvar i Zjytomyr - har fått vänner i Norberg och syskonen lägger kraft på att komma in i svenska språket. Bådas dröm är att studera vidare men de är väl medvetna om att alla skolor i hemlandet är stängda.

– Min dröm var att studera på universitet och sedan arbeta utomlands, kanske i Tyskland eller Sverige. Jag kunde inte föreställa mig att jag skulle komma till Sverige som flykting, säger Dennis.

På frågan vad de ska göra i sommar blir svaret:

– Vi ska fortsätta studera svenska, hemma. Och så ska vi hjälpa vår mamma att hitta ett jobb.