”Jag måste stoppa tiden”

Mördade tonåringen Peter Plax pappa om sorgen

Av: Britt Peruzzi

Publicerad:
Uppdaterad:

Ett drygt år har gått sedan 16-årige Peter Plax mördades av en kompis under en cykelutflykt.
Nu berättar pappan i en bok om sonen och de framtidsdrömmar han hade – och om oändlig sorg.
– Tiden har börjat uppföra sig på ett annat sätt. Allt händer väldigt långsamt och väldigt snabbt, säger Dmitri Plax.

Det är så tyst.
Några ovanligt välskötta krukväxter pryder fönsterbrädan och på diskbänken står ytterligare två, den ena en gåva, den andra en kaktus som lyckats fortplanta sig i ett glas.

– Den var Peters. Han tyckte av någon anledning om håriga saker, som kaktusar. Ett tag skojade han om att han hade en kokosnöt som husdjur. Den här granen i fönstret var också hans, en minijulgran som faktiskt vuxit det här året, säger Dmitri Plax.

Sedan blir det tyst igen i det prydliga köket i Danderyd. Det som en gång var hans och Peters hem men som han nu beskriver som upplöst. Liksom många minnen, och tiden själv.

– Vi kan sitta här.

Stolen jag erbjuds tillhörde hans son som allting handlar om - hela Dmitris liv och nu också hans nytryckta, blåvita bok "Peter".

Peter Plax, 16, mördades vid en badplats i Sollentuna. Han var vän med tonåringen som dömdes för mordet.
Foto: Privat
Peter Plax, 16, mördades vid en badplats i Sollentuna. Han var vän med tonåringen som dömdes för mordet.
Foto: LOTTE FERNVALL
Dmitri Plax har skrivit en bok om sin son. ”Det känns viktigt för mig att så många som möjligt läser den för jag vill inte att Peter ska förknippas med mordet utan med den person han var.”

”Du lät honom avrätta dig”

"Jag har en uppgift. Jag måste stoppa tiden. Varje sekund, timme, vecka, månad för dig bort från mig. Förvandlar dig till ett minne. Jag vill inte det ..."

På en annan sida en rad på deras hemspråk belarusiska, på en tredje frågor utan svar:
"Vad blir det av allt du inte kommer att göra? Vad händer med alla dina planer? Känslor? Tankar? Hur fylls de hålen?"

Fastän den stora köksklockan, den enda väggdekorationen, tickar vidare så stannade tiden natten till 3 augusti förra året. Klockslaget då två poliser ringde på ytterdörren för att meddela Dmitri att hans son var död och att det fanns misstanke om mord.

"Jag förstår inte. Hur kunde du vara så naiv, så oförutseende. Du lät honom avrätta dig. Avrätta." skriver pappan i ett minnesfragment.

– Peter litade på sina vänner. I hans värld var det ingen som ville honom illa. Han tyckte att jag var för överbeskyddande och brukade säga: "Pappa! Detta är Danderyd! Vad kan hända? Att någon skjutsar hem mig i sin Bentley?" Han hade en utvecklad känsla för humor.

Vi pratar om ett av ordvalen i boken, att Peter "lät" sig avrättas. Pappans svar kommer direkt.

– Det var ju så! Killen planerade att mörda en annan kille som sket i honom men Peter ställde upp och träffade honom.

Nästa fråga kräver heller ingen eftertanke. Dmitri Plax svarar kort på om han tänker på honom, gärningsmannen.
– Nej. Varför ska jag göra det?

Foto: NILS PETTER NILSSON
Peter Plax hedrades under en minnesstund på sin skola.

”Hela mitt liv kretsade kring Peter”

Året som gått har varit varje förälders mardröm. Tomhet utan konturer, mening eller mål, försöker pappan beskriva. Och ibland tankar på det mest ofattbara.

– Ibland kan jag inte låta bli att tänka på det som hände. Det är faktiskt en viktig fråga, som också har med boken att göra. Det känns viktigt för mig att så många som möjligt läser den för jag vill inte att Peter ska förknippas med mordet utan med den person han var.

Sidorna är fyllda av glädje, vardag, smärta och kaos. Ord och frågor staplade på varandra, på svenska och belarusiska.

– Hela mitt liv kretsade kring Peter. Vi hade inte ens något riktigt vardagsrum, det var ett musikrum där hans piano stod. Nu är det sålt. Jag vill inte ha ett museum över Peter. Hans saker ska användas.

Redan kvällen efter dödsbudet gav Dmitri Plax sig själv löftet att han skulle skriva om sonen en stund varje dag. Innan minnena av honom blev bara fragment, "en konsekvens av förträngning".
Han höll löftet fram till 10 mars i år, då Peter skulle ha fyllt 17 år.

– Han var vetgirig, brukade prata mycket om diktatur kontra frihet, läste mycket filosofi och snöade in på liberala tänkare. Han var ett barn fortfarande, men tänkte så mycket.

Kanske är det inte så konstigt att det blev en bok.
– Jag tänker på just det ibland. Jag har ju ingen relation till Peters grav, trots att jag såg honom i kistan. Det är ingen plats jag förknippar med honom, men en bok är väldigt mycket han.

Peter är också alla vänner som slöt upp vid minnesstunden och som kommer att fortsätta att spela basket på den nu upprustade basketplanen i Danderyd. Två av sonens vänner har också fortsatt att gå promenader med Dmitri.
– Jag går ut när någon rastar mig, säger han och ler kort.
När han lät sin gamla förläggare läsa manuset fick han svaret att det var en färdig bok han hade skrivit.
– Jag hade två önskemål. Att allt skulle publiceras som det var och att varje textfragment skulle få en egen sida, som jag mindes dem.
Han gjorde själv illustrationerna till boken, men har efter utgivningen aldrig läst den.

– Jag orkar inte. Det är ute ur mig. Men den recenserades brett och folk har hört av sig, mest sådana som jag inte känner men som också sörjer någon. Jag har inte så mycket att säga. Jag tror inte att det finns någon hjälp över huvud taget.

Foto: LOTTE FERNVALL
Boken ”Peter” är ett försök från Dmitri Plax att hålla kvar alla minnen av sin son eftersom sorgen delvis förtränger och grumlar minnena.

Har börjat äta vanlig mat igen

Dmitri Plax tittar ut genom köksfönstret, ut över träden och Stockholms nya skyskrapor i horisonten.
– Men jag kan tänka mig att människor som upplevt något liknande men inte är i stånd att formulera sig, att de kan känna igen sig. Och som förälder känner man kanske igen. Jag var själv en sådan som jobbade mycket, som sa "vänta" och "sedan". Det ångrar jag ju. Fast det hjälper inte nu.

Nästan ingenting hjälper, understryker pappan. Möjligen har boken varit en slags terapi eftersom den har krävt rutiner.
– Jag skrev inte boken för andra utan för mig själv, men samtidigt är jag glad att den kom ur min dator och nu finns fysiskt som ett objekt här på bordet och som jag kan relatera till.

Efter bokslutet den 17:e födelsedagen har nya minnen av sonen fortsatt att poppa upp. Den starka önskan att hålla kvar dem tangerar panik. Vad ska han göra av de nya minnena?
– Det är precis så. Till exempel är Peters telefon kvar, jag håller den laddad. Han lyssnade mycket på poddar och musik, han älskade sin telefon som alla andra tonåringar. Men där finns också en massa bilder. Ska jag spara eller låta dem vara? Minnen är ju det man minns. Minns man inte så minns man inte.

Den 50-åriga pappan är sjukskriven från sitt arbete som regissör vid Sveriges Radio och går regelbundet till en psykolog.
– Det skapar något slags skydd. Jag klarar mig inte utan psykofarmaka och har nyligen börjat äta lite vanlig mat igen efter att ha druckit måltidsersättning i ett år.

Precis som tiden är också den nya vardagen upplöst, och om en intervju kan vara upplöst så är även den det.
Vi konstaterar gemensamt att vissa samtal inte går att förbereda.

– Jag vet ju ingenting om vad jag ska göra eller vad saker och ting betyder. Men Peter var väldigt fokuserad på framtiden och brukade säga "Pappa! Jag kommer att leva i 100 år, för jag äter sunt och tränar. Pappa! Visst kommer allt i framtiden allt bli mycket modernare?"

Dmitri Plax tittar upp och hans blick blir fokuserad.
– Det får bli som det blir i framtiden.

Foto: LOTTE FERNVALL
Dmitri Plax, pappa till 16-årige Peter Plax som mördades av en vän, i Sollentuna, natten till 3 augusti 2019.
Publicerad:

LÄS VIDARE