För Maryam har kriget i Afghanistan just börjat

Talibanernas offensiv i Afghanistan 2021

Av: 

Staffan Lindberg

KABUL. En flykting i lägret varnar oss: talibanerna har nyss attackerat två journalister.

Vi fattar ett hastigt beslut att ge oss av.

Men snart blockeras vår väg av gruppens säkerhetstjänst.

Talibanerna i Kabul firar freden. Men för Maryam Gul, 8, har kriget just börjat.

För en vecka sedan satt hon uppe på kvällen med resten av familjen hemma i byn Khanji i Panjshirdalen och hörde dånet av bomberna på avstånd.

Plötsligt skakade hela huset till. Övervåningen hade träffats av en raket och hennes tioåriga kusin dog genast. Familjen begravde snabbt hans kropp och gav sig av.

– Vi var helt oförberedda. Vi vet inte ens vilken sida det var som sköt, säger mamma Zaba, 35, klädd i mörkblå burka.

Tillsammans med moster Hari, i ljusblå burka, har de just kommit till Shar Now-parken mitt i Kabul. De försöker hitta någonstans att sova. Men här finns redan tvåtusen flyktingar och varje plats är upptagen.

I Kabul samlas många internflyktingar från andra delar av landet och lever nu på gatan under svåra förhållanden.

Maryams ögon flackar oroligt.

De har skiljts åt från pappan och bröderna längs den femton mil långa flyktvägen. Hon drar i den turkosa sjalen och trycker upp sig mot mamman.

– Jag saknar min by och min skola, säger hon.

En femårig pojke som heter Ali haltar runt med skottskadat ben. En synskadad åttaårig flicka som heter Sataish söker sig fram med händerna.

Redan innan regeringen kollapsade och talibanerna tog över den 15 augusti var uppemot halva befolkningen i behov av hjälp för att överleva. Nu stoppas biståndet från att komma in.

I Shar Now-parken har den sista hjälporganisationerna packat ihop. Och hungern ökar.

– Ibland kommer någon rik affärsman och lämnar mat. Då börjar alla slita i den och slåss, säger Fatima Noori, 13.

Synskadade Sataish, 8, i lägret.

I Kabul håller befolkningen andan i väntan på vad talibanerna ska göra. Flyktingarna i parken tillhör de fattigaste av de fattiga.

Likt gatbarnen som säljer talibanflaggor och tigger längs de igenkorkade gatorna måste de hitta mat.

FN har varnat för att en halv miljon flyktingar kan lämna Afghanistan före årsskiftet.

Ingen vi möter vill stanna. De skriver mödosamt ner sina telefonnummer i mitt block, som om det ännu fanns evakueringslistor att hamna på och flyg som lyfte.

Efter en timme räknar jag till 27 nummer.

Det går att ana folk i skuggorna. Talibaner som följer oss på avstånd. Men vi fortsätter framåt.

En pojke sparkar till en plåtburk.

Maryam rycker till.

Hon är ett krigsbarn och avskyr plötsliga ljud.

Krigsinvalid tigger i Kabul.

De vuxna drar i oss, måste berätta. Om hastiga beslut i natten, att lämna allt och fly. Om söndersprängda hem i Kunduz, Kandahar och Mazar-e Sharif.

Barnen samlar vattenflaskor att fylla. Eller leker vid den rostiga klätterställningen. Eller skriker och är otröstliga.

En rödvit glassvagn står övergiven. Det luktar svett och kiss.

Maryam och hennes mamma, de sista krigsflyktingarna i ett tjugoårigt krig världen bara vill glömma, har fortfarande inte hittat någonstans att sova.

Nästa dag är vi tillbaka.

Till sist hittar vi dem i en helt annan del av parken, tillsammans med sex helt nyanlända familjer från Pansjhirdalen.

Maryam visar sitt tält. En filt har spänts upp mot solen, det är allt. Hon biter ner de gula naglarna.

En annan flykting kliver fram. Han vill varna oss. För bara en timme sedan stoppade talibanerna två afghanska journalister här för att de filmade, får vi veta.

– De tryckte ner dem på marken och sparkade dem och slog dem med käppar, säger han och visar med näven mot handflatan.

Mousa, 1,5 år. Mamman dödades när hemmet i Kunduz besköts. Nu ensam med pappan och tre äldre syskon.

Vid bestämmer oss hastigt för att ge oss av, men hinner inte mer än ett tjugotal meter. Två blåklädda män ur talibanernas säkerhetstjänst blockerar vår väg.

– Varför går ni runt och tar bilder på våra kvinnor? frågar ledaren hotfullt.

Klungan med främmande män runt oss växer.

Vi förklarar att vi gör vårt jobb och visar upp vårt fototillstånd. Men argumenten biter inte.

– Ni har tagit bilder på våra kvinnor… upprepar man.

Det går ett par minuter.

Vi släpps, men måste omedelbart avlägsna oss från platsen. Med raska steg går vi mot den väntande bilen. Vid utgången hejdas vi av rop.

Det är Maryam och hennes mamma som sprungit i kapp oss.

– Skriv om oss i er tidning. Se till att vi får mat. Snälla, glöm oss inte…

LÄS VIDARE

Talibanernas Afghanistan – läs hela serien här

Publisert:

OM AFTONBLADET

Tipsa oss: SMS 71 000. Mejl: tipsa@aftonbladet.se
Tjänstgörande redaktör: Lisa Andersson, Sandra Christensen och Mattias Kling
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
Redaktionschef: Karin Schmidt
Support: Kontakta kundtjänst
AnvändarvillkorPersonuppgiftspolicyCookiepolicyRapportera fel Nyhetsbrev

OM AFTONBLADET