Unga i Kiev tror inte på vapenvila: ”Noll chans att Ryssland accepterar”
Publicerad 2025-03-13
KIEV. En natt utan bombningar.
Utan flyglarm och oro.
Det vore en enorm lättnad – men chanserna för en tillfällig vapenvila är nära noll, enligt många unga i Kiev.
– Jag undrar mest – vad skulle hända sedan? säger studenten Alisa Rohodchenko, 20.
Varje dag väntar hon spänt på hans samtal.
Alisa Rohodchenkos styvpappa strider vid frontlinjen utanför Charkiv, och när samtalet dröjer senare än vanligt slår tanken henne gång på gång: Tänk om det är nu han har skadats?
Eller ännu värre.
– Det har inte hänt något ännu, som tur är. Men man måste vara redo, säger hon.
– Och det är skrämmande.
Alisa står omgiven av sina vänner i Shevchenkoparken mitt i Kiev. Träden är fortfarande kala, men vårvärmen får många att knäppa upp jackorna. Hon och hennes vänner studerar språk på universitetet, i den gulmålade, pråliga byggnaden alldeles intill. De hinner ta en kaffe och småprata innan nästa lektion.
Hundratals mil bort har toppdiplomater från USA och Ukraina samlats i Saudiarabien. På tisdagen, efter en hel dags förhandlingar, kom de överens om en 30 dagar lång vapenvila. Inte bara till havs och i luften, utan längs hela frontlinjen.
Nu riktas alla ögon mot Ryssland, som ännu inte har godkänt förslaget.
Alisa fnyser.
Hennes förväntningar är låga, i princip obefintliga.
– Jag tror inte att det här avtalet kommer att fungera. Tyvärr. Men det hade varit fint att kunna våga tro på det.
Pratar svenska
Hennes kompisar, Nana Fedosyk, 19, och Ivan Mykhailov, 19, som har pluggat svenska på universitetet i Kiev, och talar helt flytande efter två års tid, håller med.
– Det är nästan noll chans att Ryssland ska acceptera detta, säger Ivan.
Han tror att Ryssland bara kommer att gå med på en vapenvila om den dikteras på Kremls villkor. Men varför accepterade Ukraina vapenvilan om den ändå verkar dömd att misslyckas?
Ivan tror att Ukraina försöker ta täten och visa att det är de som är drivande för en varaktig fred – inte Ryssland. Särskilt efter det kaosartade bråket mellan Zelenskyj och Trump i Vita huset för tio dagar sedan. Genom att acceptera vapenvilan kan de avslöja Putins bluff.
Nana Fedosyk förstår varför många i Ukraina vill ha en vapenvila så fort som möjligt. Efter tre år av fullskaligt krig och över ett decennium sedan Rysslands invasion av Krim, där hennes familj fortfarande bor, är många helt utmattade av kriget.
Om vapenvilan skulle bli verklighet är hon övertygad om att Ryssland snabbt skulle bryta mot avtalet. Ukraina har blivit brända av otaliga brutna vapenvilor och löften tidigare, säger hon. Ända sedan hon var barn. Deras generation har växt upp med skakiga eldupphör.
Många av studenterna i parken tror att det är långt kvar till fred och en vapenvila.
– Jag är inte optimistisk. Men det vore en lättnad, säger Nana.
Attacker om nätterna
Trots att frontlinjen i stort sett frysts i östra Ukraina är kriget kännbart också i Kiev. Det är flyglarm varje natt, säger Nana. Drönare exploderar ofta.
– Det är svårt att sova och ”POCH, POCH, POSH”, säger hon på svenska, och härmar smällarna.
– Det sker alltid nära mitt hus.
Alisa Rohodchenko håller med – en paus i kriget är välbehövlig.
– Om jag ska vara helt ärlig så vore det skönt att få en natt utan bombningar.
Samtidigt, säger hon, är en månadslång vapenvila inte riskfri.
Hon tänker högt: Vad händer efter det?
Riskerar det till och med att eskalera kriget? Kan Ryssland använda tiden till att flytta fler soldater till fronten och förbereda nya attacker?
Hon vet inte.
– Jag säger som de flesta ukrainare: vi hoppas på det bästa, förbereder oss på det värsta. Det är grunden i allt.
Alisas röda hårslingor faller över axlarna när hon justerar tygväskan. Hon lämnade sin hemstad Mykolaiv i början av kriget. Nu är stora delar av staden i ruiner. När hon talar om det får hon något glasartat i blicken. Minnena är fortfarande nära. Hur hon flydde staden medan flygplanen dånade över henne. Hur hon såg bomben släppas.
Och sedan, explosionen – bara ett par hundra meter bort.
– Det var det läskigaste ögonblicket, säger hon, med spänd röst.
– Och sedan att få reda på att min klasskamrat dödats.
De är sena till nästa lektion.
Vännerna Alisa, Nana och Ivan skyndar snabbt över gatan, upp för universitetstrapporna i den strida strömmen av studenter. När vännerna inte övar på svenska och tyska, handlar samtalen ofta om kriget. Det tränger in i varje vardagssamtal – vem som har dött, vem som har skickats till fronten, vad världsledarna beslutar.
En del av dem rullar med ögonen när Donald Trump nämns. Andra svär bara.
Trots att de är utmattade av krigets grymheter, säger Alisa att många av hennes klasskamrater inte är villiga att nå fred till vilket pris som helst.
– Ingen jag känner tycker att det är bättre att lägga ner vapnen för att låta Ryssland få områdena de har ockuperat i östra Ukraina – hur trötta vi än är på bombningarna.