Inte ett moln på himlen i Carlings Sommar

Uppdaterad 2015-12-03 | Publicerad 2014-08-13

Gunhild Carling.

Ja, herregud, hur fantastiskt och underbart kan en människa ha det?

Jag menar inte gnälla bittert, men i jazzmusikern Gunhild Carlings sommarprogram i P1 fanns inte ett moln på himlen.

Människorna runt henne är fantastiska. Familjen, som också utgör hennes band, är oerhört begåvad. Hennes man förverkligar alla hennes drömmar. Och inte nog med det - hon bor i ett underbart hus, med fantastiska grannar, en underbar trädgård, som till och med har ett eget vattenfall!

I vägen för en intressantare historia

Inte så att man inte får ha det bra och att livet får gå på räls – det är väl alldeles utmärkt om det gör det (även om användandet av ordet "underbart" för i år har nått sin maxgräns i public service utbud.) Inte heller så att man obligatoriskt – helst i tårar – måste vända ut och in på sina största trauman i livet i "Så mycket bättre"–stil. Det är bara det att det känns som att allt det fantastiska ställer sig i vägen och skymmer en annan, mycket intressantare historia, som jag tror att Gunhild Carling har att berätta och som jag jättegärna skulle lyssna på.

Hyllning till jazzen

Hur var det egentligen att växa upp utan tv och bli jazzfrälst vid sju års ålder? Fanns det aldrig något problematiskt med det? Vad snackade hon och Bill Clinton egentligen om när de träffades? Och fanns det verkligen inte någonting mer att berätta från bakom kulisserna i Let's dance, än att det kändes som att få en snyting när hon åkte ut ur programmet? Att få höra om erfarenheterna Gunhild Carling gjort när hon tagit sig igenom svårigheter och motgångar i livet, hade skänkt sommarprogrammet en välbehövlig balans. Men det var kanske aldrig hennes avsikt: I stället blev programmet en enda stor hyllning till tradjazzen och swingen. Och även om jag gillar fusion bäst själv, måste jag hålla med om att mycket av det var väldigt bra.

Följ ämnen i artikeln