Rätten till ansiktet – allt han har kvar

Peter Kadhammar

Aftonbladets Peter Kadhammar rapporterar från rättssalen i S:t Pölten, Österrike

S:T PÖLTEN. I sal 119 i Landesgericht i österrikiska S:t Pölten inleddes rättegången mot Josef Fritzl i går.

Aftonbladet var på plats inne i rättssalen, som enda svenska tidning. Här är Peter Kadhammars rapport.

Josef Fritzl var noga med att de 95 närvarande journalisterna inte skulle få se hans ansikte.

Han höll upp en blå pärm med bägge sina händer och händerna var kraftiga. De tillhörde en man som arbetat hårt i hela sitt liv, en man som egenhändigt schaktade ur källaren och byggde ett rymningssäkert fängelse för sin dotter och sina barn, som samtidigt var hans barnbarn.

Han var rak i ryggen. Hans kroppsspråk talade vare sig om ånger eller rädsla, det signalerade snarare att Josef Fritzl var en obruten man, en man med integritet och det var därför han höll den blåa pärmen framför ansiktet.

Nio poliser i svarta uniformer följde honom in i rättssalen. Fritzl var klädd i grå kavaj, mörkare gråa byxor, hans starka händer var grå och det hår som stack upp över den blåa pärmen var också grått.

När de hade kommit in i salen, som var ljus och hade högt i tak, placerade poliserna Fritzl framför advokatens bänk och där stod han, fortfarande rak i ryggen, medan en representant för Österrikes tv ställde frågor.

Det var en av de märkligaste scener jag bevittnat. Reportern mumlade sina frågor och sträckte med rak arm fram mikrofonen. På var sida om Fritzl stod en polis. Fritzl höll pärmen framför ansiktet och teg.

När rättens ordförande Andrea Humer förklarade rättegången öppnad fick Josef Fritzl sätta sig i vittnesbåset och han sänkte pärmen och la den på bordet framför sig.

Med en röst som var svag, men som snart skulle bli starkare och nästan ivrig, svarade han ja på ordförandens frågor om han var Josef Fritzl, hemmahörande på Ybbsstrasse 40 i Amstetten, om han är gift och frisk. Ja. Ja. Ja.

Hans huvud var smalt och högt och det gråa håret tunt, fast långt i nacken. Det var pomaderat och kammat bakåt i en fason som var modern när Fritzl var ung, nu får man beskriva honom som landsortsmässigt elegant.

Varför var han så noga med att dölja sitt ansikte?

Fritzl är väl medveten om uppståndelsen kring hans brott. Han vet att media redan publicerat hans bild och vänt ut och in på hans liv.

När människor vill skydda rätten till sig själva, skyddar de sina ansikten. Därför är det så känsligt att avbilda människor i vissa kulturer, därför är det även hos oss, i vårt mediesamhälle, känsligt att fotografera människors ansikte utan deras tillstånd.

Rätten till sitt ansikte är det enda Josef Fritzl har kvar.

Åklagaren Christiane Burkheiser försökte för rätten beskriva hans brott.

De första nio åren hade hans fånge, dottern Elisabeth, nio kvadratmeter att röra sig på. Takhöjden var 1,74. Hon hade inget varmvatten, ingen dusch, ingen värme, inget dagsljus och ingen frisk luft. Det var så fuktigt att vatten rann längs väggarna.

Åklagaren lät juryledamöterna lukta på tygprover från källaren för att de skulle få en uppfattning om mögelstanken därnere.

Under Burkheisers sakframställan var Josef Fritzl stilla och såg rakt fram. Här satt en människa som hade en sådan instinktiv och självklar känsla för integritet att han skyddade sitt anlete med en blå pärm. Samma människa berövade sin dotter all integritet och förvandlade henne bokstavligen till sin träl; ”slavhandel” är en av åtalspunkterna.

Fritzl rörde sig först när ordföranden gick igenom hans levnadsbana utanför brotten. Han svarade nästan ivrigt på frågor och vid ett par tillfällen brast rösten. Josef Fritzl hade en hård barndom, modern slog honom.

Fritzls uppträdande i rätten var ett skolexempel på en människa som inte har känslor för någon annan än sig själv (fast hans advokat Rudolf Mayer hävdar att han hyste ett slags kärlek för Elisabeth och barnen i källaren).

Efter en kort överläggning meddelade rättens ordförande att rättegången fortsätter bakom stängda dörrar, av hänsyn till Josef Fritzls offer.

Journalisterna fick lämna salen och Fritzl reste sig för en stunds paus.

Han vände sig om och kastade en snabb blick mot åhörarplatserna. En 73- årig man med polisonger, grå mustasch och stora påsar under ögonen. Han såg ut precis som på bilderna.

Josef Fritzl lyfte den blå pärmen och lät sig föras ut.