Jonas Ljungberg: ”Man känner sig så maktlös”

Uppdaterad 2016-09-22 | Publicerad 2016-09-15

Skriver om tiden före och efter sin brors självmord

Det är snart tolv år sedan den svenske brottarstjärnan Mikael Ljungberg tog sitt liv.

Här skriver Mikaels bror Jonas Ljungberg om tiden före, under och efter den tragiska händelen – och om kärleken till sin bror.

17 november 2004 ringde någon från psykiatriska avdelningen på Mölndals sjukhus och sa att min lillebror tagit sitt liv. Även om det gått några år känns det som i går. Jag minns dofterna, ljuden och känslan i kroppen – och det är alltid lika jobbigt.

Just den känslan, att min bror är borta. Att jag inte längre kan prata med honom eller krama honom, att jag inte kan berätta något roligt eller få hjälp med något som tynger mig. Den känslan infinner sig med jämna mellanrum. Ibland är den ovälkommen, men den kan också vara välkommen. Kanske låter det konstigt, men den är ett sätt att hålla ett minne vid liv. Mitt första minne av livet utan Mikael.

Några dagar tidigare valde Mikael att bli inlagd på psykakuten. Jag kände mig lättad, tänkte att nu skulle Mikael få den hjälp han behövde. Jag hade haft några jobbiga och intensiva veckor med lite sömn och mycket tankar kring Mikael och den maktlöshet man känner. Att min bror inte får den hjälp som man tycker att han ska kunna få ifrån sjukvården. De lovade att ringa om Mikael tänkte lämna sjukhuset – men när han gick var det tyst. De hade frågat honom om de fick kontakta mig och han sa nej. De säger att de värnade om den personliga integriteten, men han ville ju inte ligga någon till last. Man känner sig så maktlös. Att ringa pappa och berätta att hans yngsta barn var borta för alltid var fruktansvärt. Pappa tog det bra, men så här i efterhand tror jag inte att han riktigt fattade vad som hänt. Vem gjorde det?

Sedan var begravningen över och man skulle leva vidare. Någon hjälp fick jag inte från sjukvården och så här i efterhand kan jag tycka att det var konstigt. Men då var inte mina tankar på att få hjälp utan att vara ett stöd för min pappa. Min underbara sambo Karin övertalade mig att söka hjälp, och terapeuten ställde frågor i egenskap av någon som varken kände mig eller Mikael. Det var befriande, även om våra vänner också var ett fantastiskt stöd. Det är viktigt att lyssna och att prata med vänner och familj – eller någon helt annan. Även om sådant som känns jobbigt. 

Hur ska man reagera när något sådant här händer? Det finns inga rätt eller fel. Jag saknar honom så mycket, min stora lillebror. Men jag lär mig att leva med det.

SVT1 torsdag 15 september kl 21.00: ”Jonas Ljungberg medverkar i ”Djävulsdansen” – Sanna Lundell och Ann Söderlund om att stå bredvid och anhörigas röst om psykisk ohälsa.

Jonas Ljungberg