Det är lätt att förlora sin värdighet när man bara går hemma

Klockan är 10.53 och jag vill ta ett glas vin. Jag har just läst om Italien, att de inte hinner begrava liken. USA står näst på tur, i ett land utan sjukvård för alla ligger snart kropparna på bakgatorna.

När jag hör att Volvo permitterar 20 000 arbetare på ett bräde måste jag hälla upp något starkt. Klockan är 15. Enligt en prognos riskerar 600 000 svenskar kastas ut i arbetslöshet.

Man blir av med jobbet eller måste meddela permitteringar. Man har förlorat alla sina besparingar. Allt man äger är ett lån. Man riskerar att förlora någon man älskar.

Jag vill bara att de här hemska veckorna ska ta slut, men det är många timmar kvar innan sömnen kommer gripa tag i mig och imorgon börjar det om igen. Undrar hur många som känner som jag, att ett, två, tre glas är det enda sättet att tygla marorna?

Många får lägga ifrån sig sina arbetsverktyg för lång tid framöver. Andra kan arbeta hemifrån, men även medelklassen brottas med en existentiell kris: Är det någon som saknar mig nu när jag inte syns vid skrivbordet och kaffebryggaren? Är jag någon som cheferna snart får för sig är onödig eller utbytbar?

Alla som har läst Naomi Kleins Chockdoktrinen sträcker sig nog efter en nervdämpande flaska. Hittills, när samhällen har hamnat i någon form av kris, har marknaden kopplat ett än starkare grepp om våra livsbetingelser. Katastroferna har utnyttjats för att sopa bort det som ansetts föråldrat, allt från anställda till sociala trygghetssystem och gemensamma institutioner. Kanske kan de bli annorlunda den här gången? Än så länge innebär Corona statens återkomst i politiken.

Den som blir av med sitt jobb och sitt företag behöver i alla fall inte skämmas, för det som sker är inte självförvållat. Det är skillnaden mot den sårbara överbelåningen; den där lägenheten jag köpte förra året, som är mycket finare än jag själv – den kan jag rodna över nu. Vänner vittnar om hur börsen under flera år har skapat en skamfylld girighet som nu hugger dem i nacken, när allt kollapsar. De cyniker som ännu har några pengar över kan satsa dem i inkassobolagen, de lär gå som raketer i all tänkbar evighet.

Det är lätt att förlora sin värdighet när man bara går hemma. Många får bara i sig alkohol när de är tillsammans med andra, men nu blir man sugen på alkohol även när man är ensam. Den sortens drickande har en helt annan kvalitet. Man tröstäter och korkar upp, struntar i hur man ser ut. De som redan brottas med en alkoholproblematik riskerar ramla ner i ett stort svart hål. Man kan ha hur många doftlösa Skype-möten som helst utan att jobbarkompisarna fattar att man är bladig.

Dödsångest, framtidsångest – jag vill ta ett glas till men ringer istället dottern, psykologen. Vad ska alla vi göra, som mår dåligt av det som händer? Det vi drabbats av är ju inte en klinisk depression som gör att vi tolkar världen orealistiskt; vi mår dåligt just för att vi ser klart och tydligt att hela världen har hamnat i en jävligt pissig situation. Hur hanterar man det?

Dottern psykologen svarar att vi måste försöka hålla fast vid våra vardagsrutiner. Det är när de sätts ur spel som man lever farligt och det kan gå fortare än man tror. Man ska försöka att sova och äta på samma tider som vanligt, sminka och raka sig som skulle man gå till jobbet. Man ska ringa dem man känner, man stör inte, alla behöver prata av sig. Och man ska dricka lagom – så klart. Alkohol lindrar men ger ju knappast kontroll.

Det är ändå skönt att alls kunna hälla upp ett glas, om man nu vill det. Stefan Löfven, Anders Tegnell och alla andra som ska fatta livsviktiga beslut måste vara spik nyktra, dygnet runt. Det är rätt imponerande. De får ta sig något sedan – för det kommer ju ett sedan.

ANNONS