Hansson: För tidigt att dra en suck av lättnad
WIEN. Det politiska jordskredet undveks med en hårsmån.
Men omvärlden bör ändå tänka sig för innan man drar en alltför stor suck av lättnad.
Sannolikt är det bara en tidsfråga innan en högerextremist leder ett EU-land.
Valresultatet i Österrike är symtom på en större omsvängning i väljarkåren även i övriga Europa. De traditionella politikerna lyckas inte längre leverera och tappar i förtroende. De verkar sakna både verktygen och engagemanget för att föra utvecklingen framåt. Bristen på nya idéer är slående.
I ett sånt läge lämnas utrymme för rörelser som presenterar enkla lösningar på komplicerade problem. De frågor som många vanliga människor ser som de mest viktiga; invandringen, arbetslösheten och det faktum att många viktiga beslut fattas allt längre bort från de egna medborgarna.
Med Alexander Van der Bellen får Österrike förmodligen en mer traditionell president utan de stora planer på att utöka ämbetets maktbefogenheter som Hofer gav uttryck för.
Utom på en, inte oväsentlig punkt.
Van der Bellen har sagt att han inte tänker svära in någon kandidat från FPÖ som kansler ifall det skulle bli aktuellt.
Tvättat bort pariastämpeln
Undersökningar i österrikisk media visar att 40 procent av dem som röstade på professorn och den förre ledaren för miljöpartiet gjorde det för att hindra högerextreme Hofer från att vinna. De ville slippa skämmas för att Österrike i utlandet återigen skulle betraktas som ett högerfäste. Som skedde efter att förre FPÖ-ledaren Jörg Haider bildade regering med de konservativa år 2000.
Men hur länge fungerar det?
Om två år är det parlamentsval i Österrike. FPÖ leder i dag stort i opinionsmätningarna. Mycket kan givetvis hända innan dess men precis som Norbert Hofer i går kväll förutspådde när han försökte intala sina anhängare att 50 procent av rösterna trots allt var en gigantisk framgång för partiet, så är det fullt möjligt att partiet 2018 får ta hand om kanslerposten.
Så även om omvärlden nu drar en suck av lättnad över att Hofer föll på mållinjen så talar tiden och samtidens känsla av osäkerhet och snabba förändringar för partier som FPÖ.
Nästa år är det presidentval i Frankrike. Sittande Francois Hollande är extremt impopulär. De konservativa har ännu ingen kandidat men det kan mycket väl bli Nicolas Sarkozy som folket röstade bort förra gången för att de var innerligt trötta på honom.
Det enda fräscha ansiktet är Marine Le Pen, ledare för högerextrema Nationella Fronten. Hon har skickligt tvättat bort pariastämpeln från partiet. Opinionsmätningarna ger henne en god chans att vinna.
Det är också val till den tyska förbundsdagen där det är oklart om Merkel ställer upp för en ny period. I kulisserna lurar Alternativ för Deutschland, Afd. Ett slags systerparti till FPÖ som i delstatsvalen fått upp till 24 procent av rösterna. Kanske kan flyktingfrågan få tyskarna att missnöjesrösta precis som österrikarna.
Högerpopulistiska partier sitter redan som stödpartier i den norska och finska regeringarna.
”Vågar inte ta i med hårdhandskarna”
Åsikter som för tio år inte ansågs rumrena har nu blivit en normal del av det vardagliga samtalet.
I taxin på väg ut till flygplatsen i Wien delger mig chauffören sina åsikter om vad som är problemet med de traditionella politikerna.
– De vågar inte ta i med hårdhandskarna mot invandrarna, säger han och är noga med att möta min blick i backspegeln. Jag hjälper gärna krigsflyktingar men om de kommer hit och begår ett enda brott så ska de kastas ut. Som de är nu vågar kvinnor inte vistas ut på kvällarna av rädsla för att bli attackerade av muslimska invandrare.
Så sänker han rösten en smula innan han fortsätter.
– Glöm inte att det här också är ett religionskrig. Muslimerna vill döda de kristna. Just nu kanske de inte visar sådana tendenser men vad händer om 20 år?
Efter några dagar i Wien känns den kostymklädda chauffören nästan som en representant för folkflertalet snarare än en extremist.