Dödsbudet - "Det jobbigaste man kan göra"

Av: TT

Publicerad:
Mats Kemi har lämnat 60–70 dödsbud under sina drygt 30 år som polis. "Det är det absolut värsta man kan göra", säger han.
Foto: Henrik Montgomery/TT
Mats Kemi har lämnat 60–70 dödsbud under sina drygt 30 år som polis. "Det är det absolut värsta man kan göra", säger han.

De är alltid två när de ringer på någons dörr. Det de ska berätta vill ingen höra. Men även om ingen vill höra är det polisens uppgift att lämna besked till föräldrar, en partner eller ett syskon att någon de älskar oväntat och plötsligt har dött.

När någon till exempel tar sitt liv, dör i en olycka eller av en överdos och ingen nära anhörig finns på plats är det polisens uppgift att identifiera den döda, hitta de närmast anhöriga och till dem leverera beskedet att personen har dött.

– Det ska ske skyndsamt och kan ske mitt i natten, berättar polisen Mats Kemi som jobbar som dödsfallsutredare på Citypolisen i Stockholm.

Måste göras

Dödsbuden meddelas alltid personligen till de närmast anhöriga och Mats Kemi tycker att det är en av polisens svåraste arbetsuppgifter.

– Jag har varit polis i 33 år och varit bland annat på insatsstyrkan och gjort inbrytningar där det finns folk med vapen och allt möjligt. Men att lämna dödsbud, det kan jag nog säga att de flesta tycker, är det mest jobbiga man gör som polis. Man måste göra det, men det känns alltid i magen.

Ingenting får gå fel när dödsbudet, som i många fall för evigt förändrar den anhöriges liv, ska levereras. Och därför förbereder sig de poliser som ska lämna beskedet alltid noga – även om det enligt regelverket ska "ske skyndsamt".

Förbereder noga

Först läser de handlingarna som rör ärendet, för att vara förberedda och kunna svara på alla frågor som de vet kommer att ställas.

– Man åker inte i väg hals över huvud. Man vill ha på fötterna eftersom man kommer att få tusen frågor och då vill man kunna svara. Du måste ju vara ärlig och förklara precis vad som har hänt och inte mörka något, säger Mats Kemi.

Polisen tar sedan reda på vilka relationer den avlidne haft för att kunna lämna dödsbudet personligen till närmast anhörig som kan vara föräldrar, syskon eller en partner.

Adress och andra eventuella uppgifter om den som ska få beskedet tas fram för att poliserna ska vara helt säker på att det är rätt person som får beskedet.

– Man tar även ut ett foto ur passregistret så att man vet hur personen ser ut och försöker ta reda på om man till exempel kan behöva ha med sig en tolk.

Alltid två

När beskedet sedan ska lämnas är det alltid två poliser som gör det tillsammans. Ibland, beroende på tid på dygnet, kan det vara uniformerade poliser i "målade" bilar som skickas på uppdraget. Men enligt Mats Kemi är det att föredra att vara civilklädd och inte komma i en polisbil.

– Om polisen kommer i uniform och en målad bil så blir nyfikenheten stor och det kanske inte de som ska underrättas vill.

Hos den anhörige ringer polisen på dörren, visar sina polisbrickor, säger att de är poliser, kontrollerar att personen är den de söker och säger sedan att de har något att berätta.

– Vi frågar om det går bra att vi kommer in men de flesta vill veta på en gång vad det gäller, säger Mats Kemi.

I köket

Dödsbudet levereras så rakt och tydligt som möjligt.

– "Din son har tyvärr gått bort, han har avlidit". Då brukar vi bli insläppta och försöker då komma in och få sitta i köket.

Väl inne i den anhöriges bostad förklarar poliserna vad som har hänt och svarar på alla frågor som den som fått beskedet har.

– Sedan sitter man mest tyst. Jag i alla fall försöker inte att prata om något annat än just det.

Det finns ingen mall för hur den anhörige kommer att reagera på beskedet om att en närstående har dött. Och det är ett av skälen till att det alltid är två poliser som lämnar dödsbudet.

– Det är ju traumatiskt och om någon som får beskedet är i affekt är det bättre om man är två. Någon kan bli jättearg och skylla på oss och att det är vårat fel. Man får verkligen bita ihop och ha starkt psyke, säger Mats Kemi.

Flera timmar

När dödsbudet är levererat åker poliserna inte därifrån på en gång. Det händer att det tar flera timmar innan de kan lämna den anhörige.

– Ibland kan det ta tid för personen att ta in vad som sagts och beskedet kan behöva upprepas flera gånger. Man är kvar där så länge att man vet att allt har gått in. Och det får ta den tid det tar.

Personen som fått beskedet lämnas inte heller ensam när poliserna är färdiga med sitt uppdrag.

– I bästa fall är personen inte själv i bostaden när vi kommer. Skulle det vara så försöker vi få dit en anhörig eller vän innan vi lämnar.

Under sin långa karriär inom polisen på olika befattningar har Mats Kemi lämnat "60–70 dödsbud, kanske fler".

– En polis ska väl klara av alla arbetsuppgifter, men det här är det absolut värsta man kan göra.

Publicerad: