Hon gör sin hembygd märkvärdigt intressant
Gunilla Kindstrand sommarpratar om en ”no-go”-zon
Uppdaterad 2019-07-30 | Publicerad 2019-07-24
Gunilla Kindstrands sommarprogram är som från en svunnen tid då berättelsen snarare än personen står i centrum.
En lugn och behaglig röst gör inte det hela sämre.
I pressutskicket står att Gunilla Kindstrand gillar att renovera gamla hus och är en hejare på att slakta tuppar.
Om detta berättar hon inte ett ord i sitt Sommar.
Bortsett från en inledande passus om sin bångstyriga trädgård berör hon nästan inte med ett ord sin egen person. Jag finner det oerhört befriande efter alla som ska berätta sitt livs historia från A till Ö och gärna avslöja någon okänd familjehemlighet.
Kindstrand berättar om det som av en slump blev hennes hembygd och hur Delsbos och Hälsinglands rykte genomgått stora förändringar sedan förra sekelskiftet. Från Sveriges skräck Kniv-Delsbo till 70-talets grönare vågare.
Det är fascinerande att höra hur det krävdes en länsman av Wyatt Erp-snitt för att rensa upp bland buset i Delsbo och sätta stopp för hembränningen. Om Revolver-Harry som tog över.
Medvetet eller omedvetet drar hon paralleller till dagens samhälle när hon beskriver dåtidens Delsbo som ett klansamhälle och en "no-go" zon.
Hon berättar om justitemord som begås och avslöjas först i modern tid.
Kindstrand lyckas göra sin hembygd och glesbygden överhuvudtaget märkvärdigt intressant.
För det råder inget tvivel om att det är glesbygden hon brinner för.
Som när hon besviket nämner de stora skogsbränderna förra året och hur de polska brandmännen möttes av jubel och applåder redan på vägen upp genom Sverige. Medan de verkliga hjältarna enligt henne glömdes bort. De som var med i de lokala räddningsstyrkorna och med risk för eget liv försökte släcka. De som hade fem minuter på sig att vara på plats när larmet gick.
Hon raljerar över politiker som reste upp till brandområdet för att låta sig fotograferas framför brandbilarna.
Som hon själv påpekar.
– Den bild som ska föreställa den så kallade verkligheten är alltid en beskuren bild. Så var det då så är det nu.